"So what? I wanna get out of there! Because there's so much out there. So many different people, living different lives. Incredibly good guys, bad guys... Folks completely different from us. It's one huge melting pot! See, it's not about success, dying in the streets, who's better, who's not. I just want to be a part of it! I realized that even if I have no connections, no talent, even if I'm one big loser. I want to use my hands and feet to think and move, to shape my own life. We can just die here, or we can try. See what we've got!"
Från den japanska filmen Mind Game.
"om den handlar om nånting så är det att leva sitt liv fullt ut" för att citera min broder Johan.
Och ja det är väl ett ganska klart budskap i filmen. Ganska inspirerande, faktiskt. Även om det där talet lät bättre första gången man hörde det.
att sitta och stirra känns liksom inte lika tillfredställande längre.
I ännu ett försök att skjuta upp arbetet en stund, så gjorde jag nånting jag borde gjort för länge sen.
Även igår gjorde jag samma sak, fast lite annorlunda.
Saker som jag irriterat mig på i ett år och gjort mig ypperligt frustrerad. Saker som gjort det senaste dryga året lite jobbigare än nödvändigt. Dock normala saker, normala tonårssaker, så det är ju bra.
Men nu är det över! Jag kan lämna det bakom mig och ta det lugnt.
kände det krävdes något litet som nån sorts, markör (inte det ordet jag letar efter egentligen...)
ville liksom inte gå till skolan imorgon och att allt skulle va exakt som vanligt, fast lite annorlunda för min del ändå, så jag klippte lugg.... med en kökssax.
Mycket snyggt. Jag är så nöjd.
hej hopp
Innan lagade jag mat till mig själv. Nån slags kycklinggryta. Helt själv, och det blev gott! Faktiskt väldigt gott. Jag är nöjd.
Nu sitter jag, och har väl gjort sen jag kom hem från skolan lite efter 4, och försöker skriva nått jävla historiearbete. Har inte kommit alls långt. Det behövs egentligen inte göras, det är mer som en extragrej. Men vill man ha högre betyg så, okej då. Fast jag orkar inte... Jag känner mig ganska stressad, och trött. Trött på skolan, trött på läget. Allmänt trött. Trött trött trött. Som alltid, alltså.
Iallafall. Jag ska skriva nånting om hur Nordamerika påverkades av den europeiska kolonisationen. Indianernas läge och så. Jag hade kunnat skriva tillräckligt.. egentligen. Så jag får väl göra det snart.
Dricker man te ur en stor mugg blir man snart kissnödig. Så ni vet.
Igår bakade jag drömtårta (chokladrulltårta med smörkräm) den var god. Jag ska äta lite snart. Jag gör hellre allt annat än det jag borde. Kanske ställer jag mig på den där motionscykelvarianten Idha och Jocke har stående här i sitt vardagsrum. Bara för att. Kanske borde diska, också.
Ja, nej, jag vet inte.
Häromdagen kom inbetalnigslappen för studentmössan.
Inte långt kvar nu!
:)
Kan inte mitt jävla huvud bestämma sig för vad jag ska känna nån jävla gång.
Jag pallar liksom inte.
inte konstig man blir dum och likgiltig
det är ju bättre än det här
(jag skriver inte för att jag känner jag måste, utan för att jag vill)
Tack för allt bra, vilket var typ allt, förutom avståndet.
förlåt för att jag är lite sepe, bara.
Vet inte riktigt vad jag ska säga, men, vill typ på nått sätt gottgöra för att jag aldrig innan visat för andra hur mycket du betydde, Betyder.
Jag måste bara ta tag i mig själv, ensam, och sånt... som sagt, lite sepe. Du förstår, jag vet.
För du är bra.
tack =)
Jag är ju som sagt hemma i Nyvång, för tillfället, och har konverserat en del med min mor. På nått vänster kom hon in på samtalsämnet min och syster Emmas blogg, och hur vi skriver likt, eller så. Vad jag reagerade på var dock inte att hon läser min blogg, eller så, utan när hon sa "Fast Emma skriver mer djupt, om djupare saker" och "...jag är mer orolig för henne än vad jag är om dig" varpå mitt svar var att det kanske är för att jag inte säger nånting...
Så min tanke var, som den varit ett tag nu, att det kanske är dags att öppna upp sig för människor. Våga vara lite mer personlig i den här fördömda bloggen, tillexempel, och kanske nån gång, i framtiden, nån gång, tillochmed våga gråta framför mina vänner i skolan, istället för att gömma mig på toaletten.
För några veckor sen började jag av nån anledning fundera på om min gymnasietid kanske varit bättre, rent skol och betygsmässigt, om jag öppnat upp mig för mina lärare. Alla dom betygsnack jag haft med mina sceniskmusikprojekts-lärare där dom sagt till mig att jag får VG, och att jag måste ta mer plats och dylikt om jag vill få högre betyg. Om jag då berättat för dom varför jag sitter och hänger med huvet på lektionerna, varför jag bara gör precis det jag måste, då hade dom förstått bättre. Jag vet inte vad det egentligen skulle göra för skillnad, men rent naturligt får man väl mer kontakt med en annan människa om man spiller ut sina känslor på det viset.
Jag, å andra sidan, har aldrig sett det appropriate att göra så. Mina problem är mina problem och har ingenting med skolan att göra. Mina problem är dessutom ingenting nån bryr sig om och att gå runt och skriva om sina känslor på internet känns ju bara jättekonstigt. Om ni förstår hur jag menar nu, alltså.
Fast, vafan, varför inte. Jag får ta och sluta censuera mig själv för andra människor. Det kanske går bättre om man låter folk se hela ens jag, eller ivartfall en lite större del av det.
För inte sålänge sen sa jag nånting om nånting till någon, som man för övrigt har gått i samma klass som i snart 3 år och även umgåtts litegranna med, och han svarar "jaha, oj, du är sån" (sån som i att jag är en sån som har problem med det där, jag vid det tillfället nämnde) Vad jag vill säga är att hur lätt är det för andra att fatta att det är så det står till, och inte att jag bara är arrogant, eller nått. För det kan man nog tro ibland.
Innan idag slog tanken mig att jag nån dag framöver ska sätta mig ner och skriva en lista. En lista över vilken sorts person jag vill vara. För på sistonde (det senaste halvåret...) har min då nyuppbyggda självkänsla och självbild fallit totalt och nästan slagits till spillror. När listan är klar ska jag titta på dom sakerna som jag vet är uppnårliga, dom som är sanna, dom som jag egentligen vet om att Så är det och det Är okej att vara så, fast att andra också är det, eller är det på ett annat sätt, kanske är bättre än mig. Förstår man? Iallafall. Jag är ju liksom så sjukt bra på att titta på andra människor och tänka att Det där är okej, men så fort det kommer till mig är det inte okej längre. Då är det jobbigt, och fel och ja, vafan.
Jag slutar där.
Slutar med babblet
För nu ska jag jobba med mitt projektarbete
Hejhopp
Här följer våra barns omskrivningar på deras låtar under rockskolan.
KatY Perry - I kissed a girl
eller
Water in the corner - Jag kysste en tjej
Vi tjejer är så magiska
röda läppar, man vill kyssa
Kan inte motstå en tjej
för bra för att vara sant
Det är inte vad jag är van vid
vill bara testa
Jag är så nyfiken
på allt om tjejer
Jag kysste en tjej
och jag gillade det
Hon var söt och jättesnäll
Jag kysste en tjej
för att prova
Hoppas killen inte bryr sig
Det kändes fel, det kändes rätt
men jag är inte kär
Jag kysste en tjej
och jag gillade det
Jag gillade det!
Nic and the family - Hej hej Monika
eller
Water in the corner - Hej hej sommaren
Kalla vintrar, inte roligt
Men på sommaren är det soligt
Käka glass och bada i havet
Sommar'n äger
Du vet, Jag vet
Hej hej sommaren hej på dig sommaren
Hej sommaren hej på dig sommaren
Hej sommaren hej på dig sommaren
Hej sommaren
Hej på dig sommaren
