Eftersom jag är värdelös på att göra saker jag egentligen borde göra, så har jag idag spenderat en del tid, istället för att städa då alltså, till att snoka runt på facebook. På människor jag brukade känna, gå i samma klass som, eller teatergruppspolare.
Men det sjuka är, vem jag än går in på, kollar deras polare, snokar vidare, så kommer där alltid upp att vi har gemensamma vänner på håll jag aldrig skulle tänka mig.
Det går bara runt i en jävla cirkel.
Alla känner alla på nått sätt. Okej, Helsingborg är ganska litet, det kanske inte är så konstigt. Alla dessa människor bor ju faktiskt häromkring och har gått i skola här och så. Så jag kan väl ändå acceptera det. ÄNDÅ väldigt överraskande många gånger.
MEN, det är inte bara Helsingborg
Ta bara den här killen Banane (eller Joakim) som jag och Emma hittade på Arvikafestivalen. En helt random kille som kom från nån helt random stans. Helt plötsligt får vi reda på att jamen hej han är polare med mitt ex's polare, som jag träffat, och hade det inte varit för att jag var upptagen just den där helgen en gång när en av dessa polarna hade fölsedagsfest, så hade jag antagligen träffat Banane långt före det att vi faktiskt gjorde det.
Och så var det ju den gången, för ett bra, bra tag sen, när jag också snokade på facebook. Jag kom på nått sätt in på en bruds sida, jag har träffat denna bruden nån gång, hon är kompis med en internetpolare till mig. INGEN connection med min riktiga värld. Förutom det att på hennes gemensamma vännerslista stod, inte bara min internetpolare, utan också Love. Min dåvarande klasskamrat.
VAFAN?!
Dom var tydligen internetpolare, dom också. Men kom igen!
Internet har gjort det redan så lilla Sverige ännu mindre.
Ja, fast det är ju kul med sammanträffande.
Fast inte när dom händer HELA TIDEN!
hejje
Kan ju såhär på efterhand förtälja att det blev fan inte mycket skillnad.
Fortfarande massa skit ÖVERALLT som man inte vet var det ska göras av med. Får väl försöka sortera det som jag faktiskt vet var det egentligen hör hemma, och lägga resten fint på en hylla och lösa det så småningom.
Alla mina filmer, spel, böcker, tavlor, prydnader och annat skit som jag vet är mitt och som jag vill fortsätta hålla fast i är i vart fall lagt i två, nu ganska tunga, lådor.
Lite mer som ska packas ner, men det är mest lite personliga grejjer. Dagböcker, lappar man sparat, gamla kalendrar och skit som kan vara roligt att behålla.
Men nu! äta lite.
Sen! lägga saker på dess rätta plats.
hejje
Jag tänkte ägna söndagen till att städa. Och det har jag gjort också. Eller ja, jag har hängt in mina kläder i garderoben, ivartfall. Eller ja... typ.
Men att städa dessa helvetsrum med hur mycket prylar och skit överallt är fan inte roligt. Och, frankly, ser jag ingen större poäng i det. Att sätta alla saker på plats, sortera mina filmer och rätta till snea tavlor.
Om två veckor åker jag till Paris. Efter det återstår några få veckor tills vårterminen börjar, då jag förhoppningsvis ska börja plugga Filosofi, och samtidigt flytta.
Så istället för att sätta filmerna i hyllan, la jag ner dom i en kartonglåda.
och mina böcker, och mina få skivor.
Sen ska jag fortsätta med mina prylar, tavlor, random saker.
Så blir man av med allt skit och kan ha det nåttsånär rent dom sista veckorna här.
Ja!
Nu ska jag fortsätta
hejhej
Åh så nöjd jag är.
Och fan vad bra dom är på Big City Tatoo, helt fantastiska. Dessutom sjukt trevliga.
Jag var ganska nervös innan, nära på att ändra mig. Mitt hjärta slog hårt och precis efter han sa "Nu kommer det ett litet stick" hann jag tänka "Sjukt dumt av mig att ligga och tänka på smärtan, tänk på nått annat förfan"
Sen stack han igenom nålen. Jag han inte komma på nått annat att tänka på än "Va? Var det allt? Det kändes fan knappt..."
Verkligen, kändes knappt. Efteråt berättade jag om sista jag piercade läppen. När killen inte fick igenom smycket, tryckte igenom nålen igen sen fick jag beskåda min nya piercing med käften full av blod.
Ja, det var inte konstigt du var så nervös då, ju, sa dom.
Nöjdenöjden är jag. Förutom att jag absolut hatar att komma till Ängelholm. Alltid lika rädd för en sak som jag hittintills sluppit, varje gång jag av nån anledning varit förbi där. Men idag självklart hände det. Uscha, jag ville kräkas efteråt.
Fan att jag hälsade... jag skulle bara ignorerat och gått förbi.
Sen var det vidare in till den riktiga stan, Helsingborg. Lämnade saker på biblioteket och lånade Soul Calibur 4. JADÅ! tänkte jag när jag såg det. Snatchade det åt mig snabbt som fan, fallifall mamman med barnvagn nån meter ifrån mig skulle få för sig att ta det.
Har velet spela det ett bra tag nu. Älska biblioteket som lånar ut spel till oss fattiga!
Köpte senare strängar till morfars gamla mandolin. Och gammal är den. Han fick den när han var 15, han är 82 nu. Ny var den ju heller inte när han fick den, men minst 67 år gammal ivartfall! Snart antik, vafan.
ASsvårt att stränga om, för övrigt. Krokar och fanskap och sen skulle man stämma upp den högt som fa-an. Och jag som är så rädd bara för att stämma gitarren... för att strängarna så smälla, alltså.
Vettskrämd.
Och nu då, spela mandolin eller Soul Calibur?
hejje
Som sagt det här med att göra "verkliga" saker. Saker där jag inte förlitar mig på nån annan, situationer där det är jag själv som kör.
Bokstavligen.
Jag är 19 år och övningskörde för första gången bara några veckor sen. Anledningen varför jag inte börjat tidigare? Jag har inte vågat, inte kännt mig redo, inte kännt behov av körkort, om jag sätter mig i bilen kommer jag göra illa nån! Enligt min engelskalärare på gymnasiet ett moget/vuxet beslut. (det diskuterades, nån gång, om man var vuxen när man har fått körkort)
Men nu har man ansett det att det är fantame dags att jag fixar detta kort, så vi började öva.
De båda gånger jag övningskört på vägen har jag efteråt kännt "NEJ NEJ NEJ INTE IGEN JAG VILL INTE JAG VILL INTE"
Precis vad jag trott, alla dessa år, alltså. Det är fan så jävla mycket man ska hålla reda på bara för att svänga in nånstans. Det är ASSVÅRT att köra bil!!
Men idag var det ivartfall dags igen. Far skulle nått ärende på Jula i Hyllinge samt Clas Ohlsson på Väla och han tyckte jag kunde köra.
"NEJ NEJ NEJ JAG VILL INTE JAG VILL INTE" tänkte jag, fick panikkänsla och började nästan gråta när jag gick upp för att göra mig iordning.
Vi körde först upp på Karlssonparkeringen för att värma upp; körde lite, backade lite. Sen ut till Hyllinge. Första som hände på den smala vägen vi körde in på var att en fet jävla lastbil kom mötandes. Jag körde in till sidan och bad far byta plats med mig.
Sen körde inte jag mer.
Förren vi skulle hem. Och enligt MIG, iallafall, så kändes det Mycket bättre, helt plötsligt. Det kanske rent körmässigt egentligen gick sådär, men jag fick ivartfall inte panik varje gång det var dags för en sväng, och magen gjorde inte ont efter jag fått motorstopp.
Det är ju faktiskt en förbättring. Små små steg får jag ta.
För vafan, vilken idiot som helst kan ju köra bil. ALLA kör bil!
Varför ska inte jag klara av det för? Jag är förfan bäst i världen. Klarar allt.
Kan alla andra så kan jag.
Bara att ta det lugnt och inte sätta för stor press på mig själv.
HADET
Att det ska vara så svårt att ta telefonen och ringa ett samtal, till en främmande person, och fråga nånting. I detta fallet till Big City Tatoo och fråga om man måste boka tid för att pierca sig, och isåfall göra det.
Jag menar, människor gör det varje dag, det är inget konstigt. Man ska göra sånt, det hör till vardagen.
Jag vågar fan knappt ringa min bästa vän och fråga om man får hänga på en fredagkväll. Så man skickar ett sms fast man vet att hon inte har pengar till att svara på det...
Men jag är så sjukt rädd för verkligheten. Allt som är utanför detta huset är lite skrämmande. Jag är liksom alldeles för bekväm, har aldrig riktigt behövt göra nånting själv. Är väldigt, oerfaren. Vill helst att alla andra ska ta tag i saker åt mig.
Detta kommer förstås ändras en stor del när jag åker till Paris.... själv... i 2 månader.
Dessutom har jag suttit hemma och inte haft nån verklig kontakt med omvärlden alldeles för länge.
Jag drar mig tillochmed för att åka in till stan, nu nån dag, och lämna saker på biblioteket. Samt lite andra ärenden, bla köpa mandolinsträngar och åkte till Ängelholm för att pierca om läppen.
Nä, jag får fan ta mig i kragen och ringa dom nu. Hur farligt kan det vara.
Drömmar works in så väldigt mysteriska ways.
Inatt drömde jag att jag hade fest och en kille jag gick i högstadiet var där. Varför? Jag gick inte ens i samma klass som honom. Vi hade franska ihop, men det var allt. Jag var inte precis polare med så många, tror för dom tyckte jag var lite underlig, kanske.
Så VARFÖR i hela friden dök han helt plötsligt upp i min dröm?
Kanske inte så konstigt egentligen. Jag tänkte nämligen på Paris häromdagen, kom och tänka på frasen "Le chat est fantastique", som yttrades en gång på en franska lektion och det var just han som sa det. Så min hjärna tyckte väl det var kul att slänga in honom på dansgolvet på min fest.
hejje
