Jag läser för tillfället boken Den bästa av världar, av Ulf Danielsson. Det var min gamla filosofilärare Björn som tipsade oss om denna och framförallt Ulfs andra bok, Stjärnor och äpplen som faller. Tyvärr är den sistnämnda nästan alltid utlånad på biblioteket och går inte att köpa nånstans, så jag började med den andra.
Boken tar upp frågan om universum uppstod av en slump eller om det finns en tanke bakom skapelsen, och den eventuella förintelsen. Det är filosofi och astronomi, två ämnen jag är väldigt intresserad av.
Stjärnor och äpplen som faller ska tydligen vara fantastisk, och boken jag läser inte vara riktigt lika bra, men ändå en tankeväckare. Jag har sett fram emot att läsa dessa böcker men jag måste säga, jag är inte särskilt imponerad.
När jag upptäckte att jag redan läst igenom halva boken tänkte jag att jag av misstag måste råkat hoppa över 20 sidor, eller nått, för det kändes som att jag knappt läst nånting. Kanske är det jag som är korkad men jag upptäcker ofta mig själv med att bara läsa, utan att riktigt förstå vad det är som läses.
När det kommer till universum, livssyn och människors plats har jag ju på sistonde utvecklat starka åsikter, tillskillnad från vad jag innan försökt tro, medjälp av The Universe. Detta tror jag hjälper en del i att mina tankar inte väckts så värst, av denna bok. Jag är redan medveten om hotet från hypernovor, solstormar och asteroider. Jag får alltså inte så mycket information som, för mig, är ny och därför tankeväckande. Dessutom håller jag inte med om när han snackar om "det är upp till oss att öka våra odds för överlevnad. Naturen bryr sig inte, den bara är" (att han envisas med att börja var och varannan mening med "och" stör mig också nått fruktansvärt. Jag har nämligen lärt mig att man inte gör det...)
Visst tror jag också att Naturen bara är, men jag tycker definivt inte att människor borde sätta sig över den. Det är fantastiskt att varelser som oss har lyckats skapas och överleva, men jag anser att vi borde leva mer i takt med naturen istället för att försöka "vinna" över den.
Som jag sa det här med naturkatastrofer häromdagen. Naturkatastrofer inträffar och kommer göra det om och om igen. Det är pågrundav att vi är så envisa med att bygga stora städer och skaffa en jävla massa barn och bota varje sjukdom (vilket resulterar i enorm överpopulation) som dessa katastrofer får enorma konsekvenser. För att vi försöker stå över universums krafter. Men se där, jag tror inte det är möjligt. Vi är resultatet av en lång rad högt osannolika händelser, det är otroligt att vi existerar! och det är fint att vi gör det. Men om en gammastråle från en hypernova en dag skulle råka träffa vår jord och vaporisera vårt ozonlager, så låt gå.
Jag skulle bli hedrad av att få dö av en naturkatastrof, nånting inte skapat av människor. För naturen och universum är vackert, även om det många gånger är förödande och aggressivt. Som Ulf skriver, "Naturen bryr sig inte, den bara är". Den är inte skapad för att göra någon illa, den vill inget ont, det är bara så den fungerar. Tillskillnad från oss som har en tanke bakom allt vi gör och skapar.
Han pratar mycket om att man strävar efter det enkla och vackra i vetenskapen, och ställer frågan "kan ett universum utan mening också vara vackert"? Det är en annan sak som i boken stör mig. Vad menar han, kan det? Det är därför det är så vackert! Det finns ingen skapare men har ändå lyckats bli som det är.
Min åsikt alltså.
Jag är glad över att få vara en del av detta, jag kan inte understryka det nog.
Det är inte första gången jag säger det, och det är verkligen inte den sista.
Så jag är ledsen om ni är trötta på att höra det :))
