Jag har fortfarande hopp om människor. Jag tror fortfarande på att vi kan vara allt det där som vi borde vara, som jag vet vi kan vara! Att mänskligheten kollektiv skulle kunna tänka att en mur bara är en bro på högkant och inte vara sådär Egoistiska, Korkade och Ignoranta som den större delen av vårat släkte verkar att vara.
Jag säger Verkar. För jag har kvar mitt hopp. Jag vill tro att det bara verkar vara så. Att det inte Är så. Att det inte skulle gå att göra nånting åt det.
Jag har kvar min tro på människan som ett intelligent släkte, alltså fortsätter jag att bli förvånad varje gång jag snubblar över nånting som, helt ärligt, nästan får mig att börja gråta över dess absurdhet. Att man kan vara helt oviss. Och istället för att acceptera detta som nånting normalt, nånting Okej, så forstätter jag att bli negativt förundrad över det.
Jag fortsätter gå rund i en cirkel av naivitet, där jag ömsom svär över människan, ömsom säger till mig själv att Det är inte så farligt som du påstår, det är inte så mörkt.
Men så blir man ständigt påmind, bekräftad att; Jo, det är så farligt, det är så mörkt.
men jag ignorerar det och väntar på bekräftelsen att det inte alls är så för att; Det är inte så farligt som jag påstår.
men det är det
men det är inte det,
Jag vill tro att det inte är det.
Jag tror på att vi kan bättre.
