fialottabus

Jag har fortfarande hopp om människor. Jag tror fortfarande på att vi kan vara allt det där som vi borde vara, som jag vet vi kan vara! Att mänskligheten kollektiv skulle kunna tänka att en mur bara är en bro på högkant och inte vara sådär Egoistiska, Korkade och Ignoranta som den större delen av vårat släkte verkar att vara.

Jag är upprörd. Upprörd, förvirrad och trött. Men mest av allt mer pepp än nånsin att sprida budskapet om himlen och de under som är så mycket större än oss men som ingen verkar vara medveten om.

Jag blir så förbaskat förundrad över vissa personer som skriver om de mest triviala och tråkiga ting. Fast intressant är det. Man får en insikt i andra människoroch deras liv, personer som är helt annorlunda än jag, och som tycker och tänker Helt annorlunda.
Fantastiskt intressant att läsa ibland faktiskt. Och lite roligt också, så man (hån)skrattar lite sådär som om man vore bättre och vettigare än den här personen. Man får nästan en liten insikt i sig själv också.

TACK GOD GUD ATT JAG HAR VÅRKÄNSLOR IÅR

Mitt extrema hat för de dansande idioterna i Kavlis mjukost-reklamer fick mig häromdagen att göra ett beslut: Jag tänker Bojkotta alla produkter med dåliga reklamer. De förtjänar helt enkelt inte mina pengar om de inte är villiga att komma på ett vettigt manus att sälja deras produkt med.

Här nedan följer en lista:

• Kavli: That is NOT the way I like it! Den dansande bäbisen gör mig seriöst illamående.
• OLW: Myntandet av uttrycket "Fredagsmys" skall ICKE uppmuntras!
• Cillit Bang: Visst var dessa fantastiskt dåligt dubbade reklamer i början smått charmiga, men efter att ha sett dom ex antal gånger... BANG, och charmen är väck!
• 3: NEJ TACK
• MediaMarkt: DU är puckad.
• Tena Lady: Den här reklamens manus läcker urin.
• Garnier: Ivartfall de produkter fucking Pernilla Wahlgren gör reklam för
• Nezeril: Gick det verkligen inte att marknadsföra den här produkten på annat sätt?
• TresEmmé: Det här är inte för mig

Sjukt bra dag. Jag är nöjd. Ser väldigt mycket fram emot det kommande halvåret. Enligt vårt preliminära schema, för det första delkursen, så börjar jag 11 varje morgon. Helt fantastist, behöver gå upp vid nio.
"Då behöver du kanske inte flytta hemifrån" sa Mior om det. Mja, det hade jag ju inte behövt göra i vilket fall. Hade fått pendla en halvtimme längre, men det hade gått.
Men nej. Nej nej. Det är inte främst pågrundav pendlandet jag vill flytta. Det känns lite overkligt det här. men samtidigt helt och fullkomligt rätt (förutom att jag ovilligt inte kan låta bli att ha lite småångest över studieskulder och övrigt. rent ekonomiskt borde jag kanske stannat hemma, eftersom jag skulle kunnat. men NEJ, jag sätter min gladhet framför skulder)

HA DET

Och så var det ju det där med att jag börjar skolan och typ flyttar imorgon. Jag har all anledning till att vara supernervös men det är jag inte. Jag liksom stöter bort allt, tänker inte på det, låter inte mig själv inse vad det egentligen är som morgondagen innebär.
Det här är min sista natt i det här rummet som Mitt rum. Visst kommer jag med stor sannolikhet bo här igen, under kortare tid, men det kommer inte vara samma sak.
Min barndom är över och jag tar lite försiktigt klivet in i det riktiga livet.
Känner redan hemlängtan krypa på, men det är ju normalt. Som sagt brukade jag ha extrem hemlängtan som barn och det sitter väl fortfarande i.
Men mest är jag sjukt EXCITED! Fast ändå inte för som sagt låter jag mig själv inte tänka på det.

MEN ÄNDÅ

hejje

Jag tror inte jag kan det här med att skriva blogg, egentligen, av den anledning att jag inte kan fatta mig kort och folk tycker inte om att läsa långa texter om dom absolut inte måste.
Men jag gillar att uttrycka mig i långa meningar, om saker som egentligen kanske inte har nån mening överhuvudtaget, och gärna binda samman dessa meningar med massa kommatecken. Jag är inte bra på att starta en ny mening på ett bra sätt utan att känna att jag kanske kunnat använt kommatecken, istället.
Jag vet inte om det där sista användandet av kommatecken var korrekt, ens. Där gjorde jag det igen! Att jag låter sista ordet komma efter ett komma, för jag liksom tar en liten paus i huvet innan jag säger det. Meningen hade även funkat utan det, men det liksom kompletterar.
Ja, nej, jag vet inte. Får nog gå till en stödklass för överbrukning av kommatecken.
Och en annan för att lära mig fatta mig kort.

jag kan bara inte göra det.

Jag läser för tillfället boken Den bästa av världar, av Ulf Danielsson. Det var min gamla filosofilärare Björn som tipsade oss om denna och framförallt Ulfs andra bok, Stjärnor och äpplen som faller. Tyvärr är den sistnämnda nästan alltid utlånad på biblioteket och går inte att köpa nånstans, så jag började med den andra.

Boken tar upp frågan om universum uppstod av en slump eller om det finns en tanke bakom skapelsen, och den eventuella förintelsen. Det är filosofi och astronomi, två ämnen jag är väldigt intresserad av.
Stjärnor och äpplen som faller ska tydligen vara fantastisk, och boken jag läser inte vara riktigt lika bra, men ändå en tankeväckare. Jag har sett fram emot att läsa dessa böcker men jag måste säga, jag är inte särskilt imponerad.
När jag upptäckte att jag redan läst igenom halva boken tänkte jag att jag av misstag måste råkat hoppa över 20 sidor, eller nått, för det kändes som att jag knappt läst nånting. Kanske är det jag som är korkad men jag upptäcker ofta mig själv med att bara läsa, utan att riktigt förstå vad det är som läses.

När det kommer till universum, livssyn och människors plats har jag ju på sistonde utvecklat starka åsikter, tillskillnad från vad jag innan försökt tro, medjälp av The Universe. Detta tror jag hjälper en del i att mina tankar inte väckts så värst, av denna bok. Jag är redan medveten om hotet från hypernovor, solstormar och asteroider. Jag får alltså inte så mycket information som, för mig, är ny och därför tankeväckande. Dessutom håller jag inte med om när han snackar om "det är upp till oss att öka våra odds för överlevnad. Naturen bryr sig inte, den bara är" (att han envisas med att börja var och varannan mening med "och" stör mig också nått fruktansvärt. Jag har nämligen lärt mig att man inte gör det...)

Visst tror jag också att Naturen bara är, men jag tycker definivt inte att människor borde sätta sig över den. Det är fantastiskt att varelser som oss har lyckats skapas och överleva, men jag anser att vi borde leva mer i takt med naturen istället för att försöka "vinna" över den.
Som jag sa det här med naturkatastrofer häromdagen. Naturkatastrofer inträffar och kommer göra det om och om igen. Det är pågrundav att vi är så envisa med att bygga stora städer och skaffa en jävla massa barn och bota varje sjukdom (vilket resulterar i enorm överpopulation) som dessa katastrofer får enorma konsekvenser. För att vi försöker stå över universums krafter. Men se där, jag tror inte det är möjligt. Vi är resultatet av en lång rad högt osannolika händelser, det är otroligt att vi existerar! och det är fint att vi gör det. Men om en gammastråle från en hypernova en dag skulle råka träffa vår jord och vaporisera vårt ozonlager, så låt gå.

Jag skulle bli hedrad av att få dö av en naturkatastrof, nånting inte skapat av människor. För naturen och universum är vackert, även om det många gånger är förödande och aggressivt. Som Ulf skriver, "Naturen bryr sig inte, den bara är". Den är inte skapad för att göra någon illa, den vill inget ont, det är bara så den fungerar. Tillskillnad från oss som har en tanke bakom allt vi gör och skapar.

Han pratar mycket om att man strävar efter det enkla och vackra i vetenskapen, och ställer frågan "kan ett universum utan mening också vara vackert"? Det är en annan sak som i boken stör mig. Vad menar han, kan det? Det är därför det är så vackert! Det finns ingen skapare men har ändå lyckats bli som det är.
Min åsikt alltså.

Jag är glad över att få vara en del av detta, jag kan inte understryka det nog.
Det är inte första gången jag säger det, och det är verkligen inte den sista.
Så jag är ledsen om ni är trötta på att höra det :))

För några dagar sen flyttade jag alla mina kläder från mitt golv till min säng. I nuläget ligger dom fortfarande kvar. Ja, jag har sovit med halva sängen full med kläder i några nätter. Normalt? Normen säger nej, men det är väl inte så farligt ändå.
Jag har helt enkelt inte haft motivation till att hänga in allt i garderoben för jag är helt värdelös på sådant. Idag fick jag dock besked som sa att det var lika bra att jag låtit kläderna ligga, för i övermorgon bor du antagligen inte i Nyvång längre.
Just det! Jag ska flytta hem till min bror och hans vän i Helsingborg. Så kläderna ska vikas och läggas fint i en låda (som mor sa, om jag trycker ner dom i en stor svart säck kommer dom antagligen aldrig upp igen) för att hänga in dom i garderoben är helt onödigt, när den själv ska packas ihop och flyttas iväg.

Hur gött som helst. Även om jag inte kommer ha ett riktigt rum utan mer, en hörna, så är det ändå nånting nytt, en ny start! Jag bor hellre i en hörna i Helsingborg än sätter min liv on hold i ytterligare ett halvår genom att bo kvar i Nyvång. Inget personligt! Men jag tror, jag vet! att jag antagligen kommer må och få det mycket bättre om jag inte bor "hemma".

WOOOO
ha det :)

Jag är medveten om vilken rutten och hemsk människa jag kommer låta som nu, men jag har tyvärr inte mycket sympati övers för jordbävningsofferna i Haiti. Självklart är det hemskt när människor dör och familjer splittras och förlorar sina hem, men när det kommer till naturkatastrofer kan jag inte tycka särskilt synd om någon.

Naturkatastrofer är nödvändiga, och framförallt ostoppbara. Det finns inget vi kan göra åt dom. De kommer att inträffa och folk kommer att dö, för vi lever på jorden och jorden fungerar så. Men människor vill ju regera och styra över allt. Alla människor är speciella och alla måste få chans att leva.
Men om alla fick det, då? Jorden är redan löjligt överpopulerad av människor som den är.

Naturkatastrofer är nödvändiga. Katastrofer skapade av människor, därimot, då kan man börja tjata på mig om att skänka pengar.

Jag har vid några tillfällen, på sista tiden, märkt, när jag skriver nånting, att jag stavar vissa ord helt fel. Oftast kommer jag dock på det direkt efter och ändrar det jag skrivit. Nu menar jag heller inte gamla vanliga "jag vet inte hur man stavar detta ordet" eller "jag har tjocka fingrar och råkade missa eller trycka på tangenten sidan om"-felstavningar. Nej nej, jag plockar bokstäver hej vilt för att bilda ord för att försöka få fram det jag vill förmedla.
Nyss skulle jag skriva nånting innehållande orden "bröt" "nån" och "kan"
jag, å andra sidan, skrev "brät" "not" och "kom"
upptäckte det inte förrän en liten stund senare då jag snabbt rättade mina misstag.

För att skriva detta inlägg fick jag förstås trycka några gånger på backspace-knappen. Dels för nån feltryckning, dels för jag ångrade det jag skrev. Men även pågrundav att jag istället för ordet "ord" skrev "och". Jag skriver inte bara random bokstäver, utan byter helt enkelt ut orden mot något annat. Ja, varför inte...

(Under en skrämmande lång period förr förra året (tänkte skriva förra men, ja just det, januari nu ju) skrev jag kanske 7 av 10 gånger E istället för A. I vissa fall, vice versa, men oftast var det a:et som blev förväxlat med e:et.
Mycket, mycket märkligt tycker jag, och har ännu inte funnit en logisk förklaring.)

Fick brev från Lunds universitet, idag. Fan, jag har nog inte riktigt insett innan, eller ens nu, vad det är jag faktiskt ska göra det närmsta halvåret. Plugga, som fan. Jag har aldrig pluggat ordentligt i hela mitt liv. Den enda jag gjort som varit jobbigt på riktigt var Matte C-kursen, utöver det har jag aldrig ansträng mig särskilt hårt. Men det lär jag väl få göra nu. Och jag som är värdelös på att skriva och uttrycka mig på rätt sätt...
Bra är det ju också jag inte varit längre än Burger King, i Lund, mer än kanske två gånger. Det lär ju dock inte vara värre än Paris, och där gick jag 9 av 10 gånger åt höger när jag borde gått åt vänster (tillexempel) men lyckades tillslut ändå hitta rätt.
Så det ska väl gå bra.
Dessutom innebär det här även möten med nya människor, nya platser och upplevelser. Det är jag nog minst beredd på, faktiskt. Inget negativt menat, förstås, jag har bara inte reflekterat mycket över vad detta halvåret kan innehålla.
Jag har länge drömt om just detta, fylla 20, flytta hemifrån, inse att jag inte går i gymnasiet längre och kan göra vad jag vill. Detta har jag ju dock redan gjort i 8 veckor, i Paris, och verkligheten där, ensamheten, var ett stort slag i ansiktet. Ett slag som kändes underbart, dock, eftersom jag trots allt gjorde det där som jag längtat efter i flera, flera år.

ska inte babbla mer om det, måste städa

ha det

Idag tog en tur inom stan, alltså Helsingborg. Hängde lite med Eric, strosade runt och pratade. Gick förbi Halmén Musik och såg i skyltfönstret något överraskande; min guitalele! Eller ah, förstås inte min, men också Yamaha och ja, precis samma modell. 795 kr. Nöjd blev jag, eftersom jag varit osäker på om 71 euro för min var lite mycket. Tydligen icke!

Sen träffade vi på Lina, min gamla Megakamrat. Har nog inte träffats sen studenten, så det var fin fint, minsann. Nuvarande MegaTom fick vi även äran att träffa och vi slank med honom in på skolan.
Det är märkligt hur det inte är märkligt att komma tillbaks dit, samtidigt som det är lite märkligt.
Dom lokalerna är liksom så inpräntade i huvet att det är lite som att komma hem igen. Till ett hem man aldrig riktigt kännt som en riktigt riktigt hem, egentligen, men ändå, hem. Förstår man?
Det är ju Mega Musik. Trots all ångest älskar man stället.
Och Björn fick jag träffa, kan inte understryka nog att man saknar denna underbara människa.

ha det bra, ivartfall.

HEJ

Det blev en sjukt sjysst nyårsfest, igår. Tolvtimmarsfester är ju aldrig fel, liksom. Folket kom vid halv sex och efter tolvslaget sa jag "Vi går och lägger oss när metron börjar gå!" alltså vid halv sex. Det blev läggdags nån halvtimme senare... Förstår fan inte hur man pallar, haha, men väldigt kul var det. Mycket fint att träffa alla igen, jag har saknat er =)

Jag är ivartfall sjukt redo att börja det nya året. Är väldigt sugen på det, faksikt! Känns som det kan bli hur bra som helst, vilket jag förstås sa förra året också och man ser ju hur 2009 blev... Iår är det annorlnda, dock. Det kommer inte bli samma tråkiga visa, eftersom jag kommer göra helt nya grejer, vara på andra platser, än vad jag innan varit, och träffa massa nya människor. Det är det här året jag har väntat på de senaste 6 åren! Nu är det ÄNTLIGEN här och jag välkomnar det med öppna armar.

Den där sarkastiska textraden ur schlagerlåten, jag skrev som en skoluppgift för snart två år sedan, känns inte lika töntig och dum längre.
"jag kan knappt vänta för att få uppleva resten av mitt liv"...

Ska bara se till att inte bli besviken, dock! Vilket jag säkerligen blir, om man känner världen rätt.

Hoppas ni hade en fett bra nyårsafton, ivartfall, och att ert 2010 blir hur bra som helst!

Kram

Kanske man skulle ta sig i kragen och packa ur den där förbannade resväskan, snart? Det har gått mer än en vecka sen jag kom hem, och jag har varit helt slut och borta hela veckan. Förkyld, visst, men liksom helt, borta. Orkar inte ta tag i det där urpackandet eller sammanställandet av vad jag lärde mig där borta. Dom åtta veckorna känns bara som en dröm, helt jättemärkligt känns det när jag tänker på det. Och nu när jag är hemma igen, ja, det känns inte verkligt det heller.
Ska nog ta och chilla lite till efter nyår och börja ta tag i saker då, såklart, det är väl sånt nyår är till för? Tre dagar kvar av 2009 och det känns liksom inte lönt att göra nånting åt något just nu.
Ska dock ta tag i mig och göra en jävla summering av Paris, nån dag, när jag orkar tänka på det. Mest för min egen skull.

hadet

Jag ska sluta bli förvånad varje gång man upptäcker att nån människa man känner, eller har kännt, är vän med nån annan person man känner, eller har kännt, men är ganska otippade att vara vänner. Nu precis var det en gammal teatergruppskamrat och en gammal klasskamrat... enligt bilderna på facebook verkar dom vara bra vänner? Väldigt random, inte alls likadana personer som jag minns dom.
Men ja, som sagt. Ska sluta bli förvånad. Sverige är ju, som man konstaterat så många gånger, väldigt litet och att alla känner alla är ett kännt faktum.
Men det gör mig inte så mycket, längre, att det är så få människor här, det är lite mysigt, nästan.

God jul förresten!

Fan det var ju meningen att jag skulle få uberjulkänslor av att komma hem från Paris, se snön, tomtarna, klä julgran. Men här är jag nu, dan' före dopparedan' och INGENTING!
Vad är ens jävla problem. Jag tror fan jag ger upp på att försöka känna nånting för julen, igen. Sluta pressa en att känna den där högtidskänslan. Den existerar inte längre.

Kommer för övrigt en sista uppdatering på min Paris-blogg snart, nån gång, när jag pallar utvärdera och summera skiten. :)

GOD JUL