fialottabus

Jag är helt otroligt ombytligt, och det är inte roligt, man vet aldrig vad man kommer vilja och känna imorgon tillskillnad från idag.
Nu tvekar jag, igen.
Paris? Kanske?
Jag började, som jag är väldigt bra på, att diskutera med mig själv och komma på argument till varför jag inte skulle åka. För att vara en person som gärna vill tro att man lever i nuet, och sådär, så är jag sjukt bra på att lägga upp årslånga planer. Min nuvarande såg ut såhär:
Kommande höst/vinter: iallafall ta körkort
plugga filosofi i göteborg till våren,
folkhögskola 1 eller 2 år
och SEN plugga teater i Paris!

Jag har dock haft planer som ser helt annourlunda ut, genom åren. Ett långt tag var jag helt inne på att bli musiklärare, ju. Och som jag sa till mig själv att "allt kan hända och ens planer kan se helt annorlunda ut om ett år eller så". Vilket i detta fall betyder att jag inte alls kanske får tillfälle eller vill plugga teater i Paris om 3 år, eller vad det blir.
Ett argument jag hade för att Inte åka, vad att jag inte ville göra det Bara för att jag inte hade något bättre för mig. Jag vet inte riktigt hur det är ett motargument, egentligen. Slöseri med pengar, eller nått, kanske. Bättre stanna hemma och ta körkort, för det är vettigt.
MEN, om jag nu om tre år har helt andra planer, så kanske jag har mist min chans att lite random åka och plugga franska i Paris.

Samtidigt låter filosofi i Göteborg ganska lockande, alltså måste jag vara hemma från Paris innan den nånting januari för att hitta nånstans att bo, flytta upp och sedan börja kursen. Så jag kan inte vara i Paris överdrivet länge, isåfall...

Det var när jag sa till mig själv att "visst, det är en jättebra upplevelse och erfarenhet..." som jag satte mig och skrev det här. Det är ju det, en SJUKT bra upplevelse, och erfarenhet, och jag älskar Paris, och jag HAR ju inget bättre för mig, och jag HAR snackat om att åka till Paris efter gymnasiet hur länge som helst.

Kanske man bara ska göra det... sluta tänka så mycket! Som sagt, man vill ju gärna tro att man lever i nuet, dessutom är det ju jag som predikar spontanitet som ett as. Nog dags att börja leva som man lär, va. Inte vara en sån bitch till samhället.
FÖLJ DINA DRÖMMAR
det är ju så man säger.

Sista motargumentet, jag vill ta upp, innan jag slutar, är att: Jag vill inte bara rymma iväg.
För det är det jag gör. Jag har suttit Hela sommaren och bara velat här ifrån, väntat på att jag ska kunna göra det. Rymma, och börja om. Men jag tänkte lite och vafan, jag har aldrig riktigt gett det här en chans. Dessa förutsättningar jag fått under åren på Mega. Människorna jag träffat, personen man växt till. Ska jag bara överge det?
Det här är kanske lite svårt att förklara vad jag menar och varför och så vidare, utan att det blir hur långdraget som helst.
Så jag lämnar det.

Ja okej, en sak till. Det här med jobb. ja jag sa ju "sluta vara en bitch till samhället" men ändå. Jag har ingen riktigt arbetslivserfarenhet. Men jag är bara 19, änsålänge, så det är kanske inte så farligt eller konstigt. Men om jag pluggar, vadå, teater i 3 år? Det får man inga jobb på? Hur ska jag kunna leva? Men det löser sig väl, det är ju nånting jag också säger hela tiden. Hela tiden, men ändå går jag och funderar och planerar för mig själv.

Jag blir fan snart galen