Jag är ju som sagt hemma i Nyvång, för tillfället, och har konverserat en del med min mor. På nått vänster kom hon in på samtalsämnet min och syster Emmas blogg, och hur vi skriver likt, eller så. Vad jag reagerade på var dock inte att hon läser min blogg, eller så, utan när hon sa "Fast Emma skriver mer djupt, om djupare saker" och "...jag är mer orolig för henne än vad jag är om dig" varpå mitt svar var att det kanske är för att jag inte säger nånting...
Så min tanke var, som den varit ett tag nu, att det kanske är dags att öppna upp sig för människor. Våga vara lite mer personlig i den här fördömda bloggen, tillexempel, och kanske nån gång, i framtiden, nån gång, tillochmed våga gråta framför mina vänner i skolan, istället för att gömma mig på toaletten.
För några veckor sen började jag av nån anledning fundera på om min gymnasietid kanske varit bättre, rent skol och betygsmässigt, om jag öppnat upp mig för mina lärare. Alla dom betygsnack jag haft med mina sceniskmusikprojekts-lärare där dom sagt till mig att jag får VG, och att jag måste ta mer plats och dylikt om jag vill få högre betyg. Om jag då berättat för dom varför jag sitter och hänger med huvet på lektionerna, varför jag bara gör precis det jag måste, då hade dom förstått bättre. Jag vet inte vad det egentligen skulle göra för skillnad, men rent naturligt får man väl mer kontakt med en annan människa om man spiller ut sina känslor på det viset.
Jag, å andra sidan, har aldrig sett det appropriate att göra så. Mina problem är mina problem och har ingenting med skolan att göra. Mina problem är dessutom ingenting nån bryr sig om och att gå runt och skriva om sina känslor på internet känns ju bara jättekonstigt. Om ni förstår hur jag menar nu, alltså.
Fast, vafan, varför inte. Jag får ta och sluta censuera mig själv för andra människor. Det kanske går bättre om man låter folk se hela ens jag, eller ivartfall en lite större del av det.
För inte sålänge sen sa jag nånting om nånting till någon, som man för övrigt har gått i samma klass som i snart 3 år och även umgåtts litegranna med, och han svarar "jaha, oj, du är sån" (sån som i att jag är en sån som har problem med det där, jag vid det tillfället nämnde) Vad jag vill säga är att hur lätt är det för andra att fatta att det är så det står till, och inte att jag bara är arrogant, eller nått. För det kan man nog tro ibland.
Innan idag slog tanken mig att jag nån dag framöver ska sätta mig ner och skriva en lista. En lista över vilken sorts person jag vill vara. För på sistonde (det senaste halvåret...) har min då nyuppbyggda självkänsla och självbild fallit totalt och nästan slagits till spillror. När listan är klar ska jag titta på dom sakerna som jag vet är uppnårliga, dom som är sanna, dom som jag egentligen vet om att Så är det och det Är okej att vara så, fast att andra också är det, eller är det på ett annat sätt, kanske är bättre än mig. Förstår man? Iallafall. Jag är ju liksom så sjukt bra på att titta på andra människor och tänka att Det där är okej, men så fort det kommer till mig är det inte okej längre. Då är det jobbigt, och fel och ja, vafan.
Jag slutar där.
Slutar med babblet
För nu ska jag jobba med mitt projektarbete
Hejhopp
Upplagd av
SOFI UTAN E
2 kommentarer:
jag fick tillsagt mig att ALLA duger, oavsett hur dom är eller vad de gör. Frånsett att de inte skadar någon annan eller bryter mot lagen.
Så, du DUGER som du är. Även om någon säger att du är "sån". det är deras problem om dom inte kan hantera det. Svåraste är att finna någon som fungerar som en själv, men det går att finna. det tror jag fortfarande....så länge, har vi varann syster.
Det kommer alltid finnas människor som ifrågasätter en. vad man än gör. Man ska fan inte behöva känna att man ska ursäkta sig för hur man är eller känner. Man har rätt att vara lite störd. det är en mänsklig rättighet. Och ja, det är väldigt lätt att tänka att "ingen förstår", men det kan du ju inte heller veta innan du faktiskt har öppnat upp dig för någon.
Jag finns här!
Skicka en kommentar