fialottabus

Well.... well.
Okey.
The sandpeople catches robot and drive and sell ém, at garage sales. Kind of like garage sales except they're selling robots. And no one's gonna buy R2 nd the shiny guy.
The shiny guy always worries.
Luke's gonna buy those.
And Obi-Kenobi's kind of a teacher. He's teaching Luke how to, learn how to do his little light-up sword. He's to try to block the little pokeyball. He tried to do it without seeing.
Obi-Kenobi sometimes move things around. Sometimes he disapeares.
Princess Leia got out of jail and on to the spaceship. And they got, the big thing that blows up stuff.. they blowed it up together.
It blowed up Princess Leia's planet!
But don't talk back to Darth Vader, he'll get ya!
It's an exciting movie :)

tredje och sista frågan på min kunskapsteorihemtenta lyder
Ge din syn på hur människan får kunskap - vad kan vi veta?

Sofis svar blev:

”Jag vet endast att jag inget vet”. Så säger en skeptiker och hade det inte varit för att uttrycket säger emot sig själv så hade jag helt enkelt hållit med. Men vad kan vi veta, då? Jag vill gärna säga ingenting men det var ju problemet med skeptikerna; om vi inte vet nånting hur kan man då veta att man inte gör det? Vad jag därför vill påstå är att vi kan inte veta nånting helt säkert. Det har, finns och kommer kanske alltid finnas anledningar och teorier som får oss att tvivla på vad vi upplever, vad vi tror oss veta om världen vi lever i. Det finns inget tillgängligt hjälpmedel, som vi vet om i dagsläget, som till 100% kan bevisa hur allting står till och fungerar. Det kanske inte finns några bra bevis, men vi kan heller inte på nått sätt motbevisa existensen av någon sorts högre stående makt. Jag är inte religiös, men jag vill av personliga skäl gärna tro att det finns nånting mer med livet än vad vi upplever med våra sinnen. Nån större mening. Därför kan jag tänka mig att det vi ”vet” är vad denna ”högre makt” vill att vi ska veta. Kanske är det Gud, fullkomlig och god som han påstås vara, eller nånting helt annat till vilken vår existens är för dess nöjes skull. I vilket fall kan vi ändå inte veta säkert att det vi ser, hör, känner och så vidare är den absoluta sanningen. Om vi säger att det som styr vår verklighet gör det för skojs skull, kanske det vi kallar kvantfysik bara är ett sätt att jävlas på. Skaka till vår världsuppfattning lite för att, kanske, sedan ställa den till rätta igen genom att ge oss ett svar på vad som egentligen händer med kvarkarna och strängarna som inte verkar följa vår uppfattning om logik.

Just logiken är också vad som gör att jag inte helt ärligt kan säga att jag helt och hållet tror på min egen teori. Vi lever i en värld strängt styrd utav logik och hur gärna man än vill komma ifrån dess lagar så går ju inte det och man kan med logisk tänkande säga att min idé egentligen är ganska absurd. Och självklart håller jag till viss del med logiken. Men samtidigt kan jag känna att alla dessa saker vi kommit fram till, när vi forskat på världen, och att vi sen påstår att vi vet detta till att vara sanning, är lika absurd. Fast även om det nångång, på nått sätt, skulle visa sig att allt vi trodde oss veta om världen är fel, så kan man inte komma ifrån det (antagna) faktum att det faktiskt ändå verkar stämma. Hume säger att vi inte kan bevisa sambandet mellan orsak och verkan och, nej, det kan vi ju inte. Eller kan vi? På liknande sätt som ”jag vet endast att jag inget vet” säger emot sig själv så gör också ”Vi kan inte veta nånting helt säkert” det. Skillnaden är dock att det sistnämnda tillåter oss att tvivla på även uttrycket i sig.

Vi kan genom extrem vana (logiken) säga att vatten kokar vid 100 grader, pennan faller till marken om jag släpper den och solen kommer gå upp imorgon också. Tills något bevisar oss motsatsen så kan vi kanske få lov att påstå att vi vet dessa saker. Av nån anledning har vi fått verktyg att beskåda omvärlden med och dessa verktyg måste användas. Oavsett om det vi iakttar, forskar fram och lär oss är sant ”på riktigt” eller ej så är det vår verklighet och måste på nått sätt vara sant.

Kort sagt vad jag vill säga är att vi egentligen inte kan veta nånting, men det vi upplever med våra sinnen, och så vidare, kan ändå på ett sätt kallas för kunskap. Och om hur vi får denna kunskap har jag inte riktigt lika mycket att säga om utan jag refererar hellre till personer som innan mig uttryckt sig väldigt bra i frågan. Jag tycker Kant gjorde rätt i att försöka förena rationalismen och empirismen eftersom båda kunskapsfilosofier har sina brister. Jag tror helt klart vi är födda som tomma blad. Ingen föds, till exempel, ond utan det är våra förutsättningar och erfarenheter i livet som gör oss till den vi är. Sunt förnuft är såklart väldigt viktigt för oss att tolka vad vi ser och granska det kritiskt för att ta reda på vad som är ”sant” eller inte. Men jag är inte säker på om jag tror att sunt förnuft är nånting vi föds med. Detta påstår ju rationalisterna men jag skulle vilja säga att det snarare är nånting vi lär oss. Det enda vi har till vårt förfogande vid födseln, innan vi blir påverkade av yttervärlden, är våra naturliga instinkter.

Lite spoileralert för tema-kvällen, kanske. Men vem bryr sig.
Temat är ju Film och alla vi elever ska vara utklädda till nån sorts filmkaraktär. Helst nån folk kanske känner igen. Från början var det tänkt att jag skulle vara prinsessan Leia, från Star Wars, det kändes lite givet som den star wars nörd man är.
Men detta var innan jag blev blond. Det funkar ju inte med en blond Leia, liksom (var inte jättesugen på att ha en lång vit klänning och öronbullar på mig, heller). Så jag har funderat lite över vem man ska vara istället.
Maria var fin och skrev upp massa förslag som alla i klassen kunde titta på. Ett av förslagen var drottning Elizabeth (?) eftersom dom har ju faktiskt gjort en film om henne. Då slog det mig, det är ju så självklart! Om Drottning Elizabeth, som egentligen är en historisk person, är godkänt så ska jag LÄTT vara... just det, Marie Antoinette.
Det är ju lika självklart som att solen går ner ikväll! (or is it so självklart? :O jag måste skriva klart min jävla filosofitenta snart...)
Tänkte isåfall vara klädd så som Kirsten Dunst är på maskeradbalen, i filmen, när hon träffar von Fersen för första gången. Enda problemet är ju klänningen... men det går nog att fixa på nått sätt! Det behöver ju inte vara jätteexakt. Bara fixa en spexig svart klänning, jag har löshår snart, och sen köpa en svart plym på Buttericks.
Jadå!
It will be awesome.

När jag satt och kollade på bilder från filmen på google så blev jag nästan galen! Åååh vad jag vill tillbaks till Paris och Versaille. Så vacker trädgården måste vara nu när det är vår... Fick hålla tillbaka mig själv för att titta på bilderna från Paris när jag var där i februari. Då hade min längtan blivit ännu värre.

Jag är jättechokladsugen eller allmänt godissugen, faktiskt. Jag ska ta mig en cola för att stilla suget och försöka mig på filosofitentan, igen. Det är fan svårt, det känns som att allt jag skriver är fel. Skickade precis in min projektarbetsrapport och det kändes inte bra, inte bra alls. Jag har aldrig varit bra på att skrva uppsatser och så. Det har, trots det, alltid gått bra för mig men nu! Fan! Allt jag skriver känns så fruktansvärt värdelöst. Det var så längesen man skrev nån uppsats, på riktigt, och nu helt plötsligt har jag hur mycket som helst jag ska skriva... Bah. Det går inte bra för mig, alltså. Och det där fördjupningsarbetet i historia...
betygssnack med läraren:
- Ja alltså du ligger ju på MVG.
- Behöver jag skriva det där fördjupningsarbetet, då?
- ..... ja, gör det! :D

Men vafaan. Om jag ändå ligger på MVG, och det där arbetet inte var jätteobligatoriskt, varför, liksom, varför... =(
Mhm. Nationella i matte nästa fredag också, JAAADÅ!!!!
Jag tröstar mig med Prag om drygt två veckor, iallafall... <3

Liten unge på 4 år spelar fiolsolo framför massa människor
http://www.youtube.com/watch?v=t3bW9P5Z6sI

Jag vet att det inte är meningen att det klippet ska vara roligt egentligen, men fyfan vad jag skrattade.
Man tror att det ska vara nått underbarn som spelar helt fantastiskt, men det låter fruuuktansvärt. Visst är det imponerande ändå, han är bara 4 och spelar fiol!
Men, kom igen, egentligen inte så fantastiskt.
Haha.
Fruktansvärt.

Sådär såg jag ut för ett år sen när jag skulle på Marias 18års kalas.
Idag är det dags igen, fast nu fyller hon förstås 19.
Grattis på henne.

Fast fyfan vilken dålig Jag-dag jag har idag. Ni vet som en dålig hår-dag, fast allt är fel? Håret, ansiktet, kläderna. Inget passar, inget ser bra ut. Man är bara tjock och ful.
Bah, varför är det så ibland?

Jag läste en spelrecension i Level, igår. Det var för spelet The Path och jag måste säga antagligen den bästa recensionen jag läst (inte för att jag läst ofantligt många i mina dagar, men likväl...)
Han börjar med att snacka om Thåströms nya skiva och en speciell låt på den som han fastnade för, i samband med detta spel. Han ber läsaren sedan att sätta igång låten och lyssna på den medan man läser. Jag startar Spotify och söker: Thåström Långtbort
Sedan läser jag.
När jag är klar känner jag ett starkt behov av att spela spelet för att förstå det han har skrivit. Jag är väl medveten om att det inte är nån större spelglädje i det, rent, interaktivt alltså. Man håller ner musknappen, går framåt, släpper knappen, skuttar fram till ett föremål.
Och det går långsam... så långsamt.
Jag tror jag gick runt i den skogen i 2 timmar, inatt, desperat sökande efter vägen tillbaka till stigen som skulle ta mig till mormors hus, till säkerheten.
Man kan tro att det ska vara tråkigt, att man går runt runt och suckar för att man aldrig hittar rätt och tänker Fy faaan vad tråkigt kan jag bara inte klara det nångång!
Nej, man tänker snarare: snälla snälla snälla snälla låt mig hitta stigen, snart.
För man mår dåligt. Jag mådde helt sant illa och varje gång den lilla flickan med vit klänning hoppade förbi så hög det till i brösten. Nånting står verkligen inte rätt till med det spelet.
Jag gav tillslut upp mitt sökande och restartade, började om från början av stigen. Sprang snabbt som fan till mormors hus. Sen slutade jag spela.
Och känslan som var kvar när jag stängt av var samma som man får när man vaknar upp mitt i natten av en obehaglig dröm. I mitt fall en dröm om tornados, tänder eller mupp/fraggel-liknande dockor.
Helt ärligt, inget överdrivet.
Sen var det där med att springa. Det upptäckte jag att man kunde efter en dryg timme och man kan ju tänka sig att det ska göra saken bättre. För det värsta med spelet är nog att det går så långsamt, det gör hela ångestgrejen så mycket starkare. Så när man springer går det ju snabbare och inte lika jobbigt, rätt?
Fel. Det ser nämligen ut som att hon verkligen springer för sitt liv.
Inte jättekul.

Ändå vill man tillbaka till skogen. Träffa vargen, se vad som händer.
och man förstår, ingenting.

Faneee.
Jag kan inte sluta tänka på om jag kommer in på folkhögskolan eller inte. En kille i min klass, som är så gryym på gitarr, kom in som 2e reserv på skolan han sökte in på. Dock är det ju musik, och jag har sökt teater, men det får mig ändå att tänka. Han är ju så duktig och övar alltid och, ja, som fan. Jag har inte hållt på med teater på över två år. Har jag verkligen chans att komma in?
BAH, kan man inte få besked nu så man kan börja planera vad man annars ska göra?
Jag har bestämt att kommer jag inte in så åker jag till Paris och pluggar franska.
Ja, skit i studielånen, jag tänker göra det. Och hoppas på att man kanske hittar nått jobb där, eller nått, så man får stanna.
Man får ju se.
Just nu måste jag fortsätta med det eviga mattepluggandet. Skulle lära mig om logoritmer och då upptäcker jag att just dom sidorna, i boken jag lånat på biblioteket, är utrivna... Yes! Och det är ju knappt lönt att titta i de andra böckerna jag fått från skolan, eftersom dom är konstaterat värdelösa att läsa ifrån på egen hand.
Förhoppningsvis får jag iallafall G på nationella och också i slutbetyg. Eller så får jag hoppa av kursen precis innan....

Men på torsdag får vi våra studenmössor! Och om tre veckor åker vi till Prag!
Det är fan inte långt kvar alls nu!
:DDDD