fialottabus

tredje och sista frågan på min kunskapsteorihemtenta lyder
Ge din syn på hur människan får kunskap - vad kan vi veta?

Sofis svar blev:

”Jag vet endast att jag inget vet”. Så säger en skeptiker och hade det inte varit för att uttrycket säger emot sig själv så hade jag helt enkelt hållit med. Men vad kan vi veta, då? Jag vill gärna säga ingenting men det var ju problemet med skeptikerna; om vi inte vet nånting hur kan man då veta att man inte gör det? Vad jag därför vill påstå är att vi kan inte veta nånting helt säkert. Det har, finns och kommer kanske alltid finnas anledningar och teorier som får oss att tvivla på vad vi upplever, vad vi tror oss veta om världen vi lever i. Det finns inget tillgängligt hjälpmedel, som vi vet om i dagsläget, som till 100% kan bevisa hur allting står till och fungerar. Det kanske inte finns några bra bevis, men vi kan heller inte på nått sätt motbevisa existensen av någon sorts högre stående makt. Jag är inte religiös, men jag vill av personliga skäl gärna tro att det finns nånting mer med livet än vad vi upplever med våra sinnen. Nån större mening. Därför kan jag tänka mig att det vi ”vet” är vad denna ”högre makt” vill att vi ska veta. Kanske är det Gud, fullkomlig och god som han påstås vara, eller nånting helt annat till vilken vår existens är för dess nöjes skull. I vilket fall kan vi ändå inte veta säkert att det vi ser, hör, känner och så vidare är den absoluta sanningen. Om vi säger att det som styr vår verklighet gör det för skojs skull, kanske det vi kallar kvantfysik bara är ett sätt att jävlas på. Skaka till vår världsuppfattning lite för att, kanske, sedan ställa den till rätta igen genom att ge oss ett svar på vad som egentligen händer med kvarkarna och strängarna som inte verkar följa vår uppfattning om logik.

Just logiken är också vad som gör att jag inte helt ärligt kan säga att jag helt och hållet tror på min egen teori. Vi lever i en värld strängt styrd utav logik och hur gärna man än vill komma ifrån dess lagar så går ju inte det och man kan med logisk tänkande säga att min idé egentligen är ganska absurd. Och självklart håller jag till viss del med logiken. Men samtidigt kan jag känna att alla dessa saker vi kommit fram till, när vi forskat på världen, och att vi sen påstår att vi vet detta till att vara sanning, är lika absurd. Fast även om det nångång, på nått sätt, skulle visa sig att allt vi trodde oss veta om världen är fel, så kan man inte komma ifrån det (antagna) faktum att det faktiskt ändå verkar stämma. Hume säger att vi inte kan bevisa sambandet mellan orsak och verkan och, nej, det kan vi ju inte. Eller kan vi? På liknande sätt som ”jag vet endast att jag inget vet” säger emot sig själv så gör också ”Vi kan inte veta nånting helt säkert” det. Skillnaden är dock att det sistnämnda tillåter oss att tvivla på även uttrycket i sig.

Vi kan genom extrem vana (logiken) säga att vatten kokar vid 100 grader, pennan faller till marken om jag släpper den och solen kommer gå upp imorgon också. Tills något bevisar oss motsatsen så kan vi kanske få lov att påstå att vi vet dessa saker. Av nån anledning har vi fått verktyg att beskåda omvärlden med och dessa verktyg måste användas. Oavsett om det vi iakttar, forskar fram och lär oss är sant ”på riktigt” eller ej så är det vår verklighet och måste på nått sätt vara sant.

Kort sagt vad jag vill säga är att vi egentligen inte kan veta nånting, men det vi upplever med våra sinnen, och så vidare, kan ändå på ett sätt kallas för kunskap. Och om hur vi får denna kunskap har jag inte riktigt lika mycket att säga om utan jag refererar hellre till personer som innan mig uttryckt sig väldigt bra i frågan. Jag tycker Kant gjorde rätt i att försöka förena rationalismen och empirismen eftersom båda kunskapsfilosofier har sina brister. Jag tror helt klart vi är födda som tomma blad. Ingen föds, till exempel, ond utan det är våra förutsättningar och erfarenheter i livet som gör oss till den vi är. Sunt förnuft är såklart väldigt viktigt för oss att tolka vad vi ser och granska det kritiskt för att ta reda på vad som är ”sant” eller inte. Men jag är inte säker på om jag tror att sunt förnuft är nånting vi föds med. Detta påstår ju rationalisterna men jag skulle vilja säga att det snarare är nånting vi lär oss. Det enda vi har till vårt förfogande vid födseln, innan vi blir påverkade av yttervärlden, är våra naturliga instinkter.