fialottabus

Jesper Rönndahl är då jävla härlig.

Den här dagen lyckade man fördriva ganska bra. Vaknade av att telefonen ringde, och eftersom jag har en regel som säger att jag går ICKE upp ur sängen för en ringande telefon, så låg jag kvar. När den slutat ringa låg jag kvar en liten stund till, såg att klockan var kvart över tolv och vi vet ju vad det betyder.... Days of our lives! Höjdpunkten på dagen, absolut. Det, och ostbullar och ett glas oboy. Fetbra.
Var sjukt trött och sådär konstig i huvet, men Emma tvingade med mig till stan. Det var bra gjort av henne. Få se ut som en riktig människa, ett tag, plus att man får luft och får röra på sig och så där...
Sen åktes det hem. Jag lagade sjuukt bra gryta. Lyckades tillochmed med mitt uppdrag att bara laga till en person. Jag åt min själ upp allt. Tillochmed potatisen, som jag kokade själv!
Helt fantastiskt.
Och så har jag fått massa achivments på Lego Star Wars. Det är ju sådär roligt, egentligen, men just idag var det lagom underhållande och dessutom har jag inget roligare att spela. Eller rättare sagt inget vars achivments jag pallar plocka.

Hur intressant inlägg som helst, va? Jag håller med.

Min poäng skulle nog vara en bitter en, ivartfall. Kanske borde låta bli att skriva det då... meneee, äsch, jag gör det:
VaFAN ska jag göra resten av veckan? Det händer inget, vad jag vet. Inga spel, ingenting, har jag... Får nog försöka göra nått produktivt. Typ, fixa broderingsskit och sånt så så jag kan börja brodera nångång. För det är faktiskt roligt, om jag minns rätt.
mjeeeeeeee.

DET LÖSER SIG HEJ

Ja... det blev en ganska intressant kväll.
Skulle se tre band (Blomma på lyra, Goliath and the Giants och Moneybrother) men blev en jävla massa snack hos syster Idha, istället. Intressant snack, indeed, jag är glad att få höra det. Sen blev det en del diskuterande med Henke... och man fick höra hur folk kanske ser på en. En del av de synerna kan jag ju tycka vara lite fel. Hur jag "tänker för mycket" och hur man borde sluta bry sig så mycket, om hur andra tycker om en och så här, eller överhuvudtaget. Kanske det stämmer.. det gör det kanske till en viss del. Det här med om hur andra tycker om en, visst. Jag bryr ju mig inte på det sättet att jag inte "vågar" klä mig som jag vill (jag tycker det är jättekonstigt att man inte skulle kunna göra det. vill man ha nånting på sig så visst fan ska man ha det. Vill jag ha vita skor så vill jag det och då har jag det, liksom) Men det är klart som fan att man Bryr sig om vad andra tycker. När man inte tycker så jävla högt om sig själv är det klart man vill ha bekräftelse att man ändå är okej och då bryr man sig ju.
Men det här med att jag tänker för mycket... jag antar för att jag har åsikter om religion och det ena och det andra? Jag vet inte riktigt... Personligen tycker jag att jag har alltför dåligt utformade argument om mina åsikter, och så vidare. Att jag inte riktigt tänkt igenom vad det egentligen är jag tycker. Men det är ett helt självmedvetet val. Jag väljer att vara naiv. Jag väljer att inte tänka för mycket. Om jag hade tänkt mer än vad jag gjort och vad jag kommit fram till, så hade jag gått åt helvete. Och hade jag Brytt mig Mindre än vad jag redan gör... så hade jag inte existerat.
För jag är så jävla likgiltig.
Jag har mina, typ, åsikter, för jag har en, typ, bild av hur jag tycker människor ska vara. Och då försöker man ju vara så själv.
Jag försöker hålla mig vid mina principer, men eftersom jag, egentligen, inte bryr mig så mycket, så funkar det inte alltid så bra.
Jag bryr mig alltså för lite... mindre än vad jag skulle vilja.
Fast jag har ju mina åsikter?
Ja... jag tänker antagligen för mycket för det blir fan komplicerat fast jag försöker tro att det inte är det.
Och så var det nånting med det här om att "vara sig själv" och med ringen i näsan och att försöka vara nånting man inte är. Nånting man inte är skulle alltså vara ringen i näsan och kängorna och allt det här. Tro mig... jag har försökte vara nånting annat än allt det här. Jag har försökt "se normal ut" och passa in i normen. Jag har försökt ta ut ringen ur näsan för "söta tjejer" har inte septumpiercing, men det funkar inte. Jag tycker om den människan ännu mindre än vad jag tycker om SeptumSofi.

När allt kändes som mest för jävligt idag och jag var helt ensam och inte riktigt visste var jag skulle vända mig så träffade jag Linus, som jag gick i lågstadiet med. Den enda människan, av nån anledning, som jag faktiskt med glädje hälsar på när man träffas på bussen och så. Markus var också där. Också lågstadie... Jag käkade mat från Subway och det gick inte så bra. Jag spillde och var ganska dräggig. Jag var Sofi. Det tyckte några där var lite... motbjudande? Jag brydde mig inte. Är det inte okej med er så får det va. Jag är såhär, jag bryr mig inte, det finns så jävla massa annat som är så mycket allvarligare att bry sig om än hur man verkar för andra människor. Vad jag tror jag försöker säga är, iallafall, att... jag försöker inte?
Haha.. om jag skulle försökte vara nånting annat hade det varit nånting normalt. Nånting som folk inte skräms av.. För det verkar vara att folk gör det, i vissa fall, ju.
Som i detta.. med Subwaymaten, alltså.
Jag tänkte häromdagen på nån jag träffade en gång, och hur jag, om jag fått chansen att prata med denna person, igen, skulle dragit till med nått riktigt korkat som öppningsreplik. För jag vet att om jag försökt vara "normal" eller bara, pratat, så hade han säkerligen tyckt jag varit dum i huvet tillslut, så det är lika bra att vara det från början.

Ja... nu är klockan snart halv fyra på morgonen och det är väl läggdags.
Ska som slutkläm bara tilllägga att jag trots allt är jävligt nöjd med vem jag har blivit, änsålänge. Hade inte velat vara nån annan. Även om man är så jävla trött på sig själv och aldrig riktigt tar sig dit man vill.
Och.... ja.
Men vem skulle jag annars vara än awkward SepeSofi? Som är lite socialtmissanpassad men ändå är ganska social fast ändå lite jobbig och konstig?
Det är ju jag... då får man ju vara det.

godnatt :)

Ringde den där snubben jag skulle ringa på Blekingeskolan

- Ja.. vi har skickat iväg brev till dom som var kvar, och tackar dom ja, så är det fullt.
- Okej..
- Fast vi kanske kan "nått ord som jag inte minnsvad han sa exakt, men han menade att man kanske kunde ta in nån mer". Problemet är ju bara att det blir jobbigt om man ska vara par och så där, när det är ojämnt...... fast det är egentligen skitsamma.

Haha. Ja. Han var asskön. Sen sa han nånting om att han kunde kolla upp och ringa tillbaks om "jag gärna ville".
- Ja.. det är klart jag vill! svarade jag.
Han skrattade lite och sa, okej, för ibland ringer folk och bryr sig egentligen inte så mycket för dom har sökt in till så många andra skolor.

Jooooo men det känns ju bra.

Jag blev trött på att bara sitta och vänta på svar från Katrineberg, så jag tog tag i saken och kollade upp o det eventuellt fanns andra linjer på andra folkhögskolor som verkade intressant. Jag hittade att det fanns en handfull teaterlinjer som enligt folkhögskola.nu har platser kvar. Igår ringde jag till den som verkade mest intressant. En i Blekinge. Hon jag pratade med sa till mig att hon tyckte Absolut att jag skulle skicka in en ansökan, så det gjorde jag.
Det känns mycket bättre nu, även om jag inte skulle komma in på nån av dom, så försöker jag iallafall lite mer och lämnar bara inte mitt öde till ett svar från En skola.
Idag fortsatta jag att kolla och imorgon ska jag nog ringa till två skolor till. En teaterlinje i.. Hälleforsa? Inte helt säker var. Och en sorts filosofilinje nånstans. Verkade ganska intressant.. och filosofi är nog det enda jag kan tänka mig läsa nu, förutom teater. Musik är helt out of the question. Dessutom de enda skolorna som har platser kvar är typ allmän linjer med musikinriktning, i vilka jag inte tror jag skulle lära mig så värst mycket nytt ( INGET går upp mot Mega!!) och så en Pop/rock-linje, för kvinnor, på Gotland. Tror starkt att det är samma linje som Stina i Megaklassen kommit in på. Inte jättelockande... Inte pågrundav Stina, förstås. Men en klass, med bara brudar? I helvete heller.

För övrigt, är jag sjuk. WOW. Förskyld och jävlig. Var hos doktorn (skrev dockorna, istället för doktor, först... what?) igår. Testade min hals för streptokockor. Det var negativt... och man ska ha en rad positiva sånna test innan dom plockar bort mandeljävlarna.
Iochförsig! Var det negativt i julas, också. När jag hade 40graders feber, mandlarna var såhäääär stora och sänkan gick i höjden.
Så det säger fan ingenting att det var negativt den här gången, också.

Jag längtar till dagen då min hälsa inte är ett återkommande ämne.

ha det

Jag har så fruktansvärt dålig koncentration. Kan verkligen inte bara sitta och titta på en film. Nej, jag måste hålla på med nånting samtidigt. Okej att det är Lilla Sjöjungfrun jag tittar på, och att man sett den hundratals gånger. Men ändå.
Iallafall.
Ctr Alt Dance. Ja, det var roligt. Synd att man stack för tidigt... men det var nog lika bra. Seperegn och tydligen hade PA:t Sprrrängts. så alla konserter på den scenen ställdes in, idag.
Men ja, jag ville inte åka. Av den enkla anledningen att, jag vill inte vara hemma. Eller rättare sagt, jag vill inte vara ensam. Jag vill umgås. Dessutom har jag på senare tid oftast vaknat upp dagen efter och tänkt "Jaha? Var det värt det..." Därför vill man vara kvar i ögonblicket så länge som möjligt. Så man slipper det där med att komma hem och inse att det är över och att det inte riktigt kändes värt det för av nån anledning känns det som att... det hade lika bra inte behövt hänt. För nu känns det lika tråkigt och meningslöst som det gjorde innan.
Jag tror jag har satt upp aldeles för höga krav och förutsättningar på vad jag vill ska hända. Träffa spännande människor, göra spontana saker. Men oftast blir man besviken, trots att man faktiskt haft jävligt roligt.
Som den här festivalen. Det hände en massa... även om man bara var där knappt två dagar. Och man träffade kul folk. Men inte tillräckligt? Jag vet inte....
Får försöka lägga ner dessa tankar om att ens liv ska vara som en jävla saga.

Om det inte är nån som fattat det än så är det för övrigt därför jag är så fascinerad av Marie Antoinette. Hon fanns på riktigt, hon var en människa som du och jag. Men hennes hela liv var som en film.
Det är samma med Toulouse-Lautrec. Samma land, samma stad, en helt annan tid, liv och historia. Men ack så fascinerande.
Varför jag fastnat mer för Marie är, dock, för att hennes historia är b.la mer romantisk. Dessutom ledde hennes och Louis XVI regne till en revoloution som satt stor prägel på deras eftervärld.
Toulouses liv var mest bara tragiskt (tillskillnad från Marie som kallas för "en tragisk drottning" då alltså...)
Mer om det nån annan gång, kanske.

Disney är för övrigt Kungar.
Älskar alla deras romantiska berättelser.

"Sålänge jag har mitt xbox, gitarr och nått att äta då och då, så överlever jag. En Tv förstås också, annars känns ju xboxet ganska överflödigt... Jag har inte ens nånting att dricka förutom vatten, mitt bröd är slut och det enda vettiga jag har att laga till mat är pasta med tomatsås."

Läste lite av mina gamla blogginlägg och hittade det här fina citatet. Jag skrev det när jag passade Idhas och Jockes lägenhet, under deras smekmånad, och jag var ju så jävla nöjd. Att bo hemmifrån, det är det som gäller. Så sa jag. Och, oj, vad jag håller fast vid det. Vet inte hur mycket jag har tjatat om att jag vill flytta hemmifrån och komma bort ifrån Nyvång, men jag fortsätter, för det här håller inte. Jag skiter fullständigt i att jag slösat bort de senaste fem åren på att bara gå och längta efter bättre tider, jag tänker fortsätta leva i limbo och längta till min egna lägenhet. För det här livet, det passar inte mig. Tonåring, pfft, vad är det? Ingen egentlig frihet till att göra nånting, helt beroende på alla andra, alla sepehormoner som verkar vilja ta livet av en. (vet inte hur mycket man kan skylla på puberteten vid det här laget, dock...)
Men jaja, det är bara att bita i det sura äpplet. Det finns hopp för människor, spontanitet och äventyr, trots allt. Arvikafestivalen var en fin reminder om det.

Ska man ta och gå och lägga sig nu, då, kanske? Kan ju inte sitta här och klaga hur länge som helst.
Måste bara avsluta, dock, med frågan att: var fan tog min kvällsmat vägen? Mor och far gick in till Farfar, för han fyllde år, vid 5. Då hade jag ätit typ en macka. Jag vaknade vid 9 och ingen mat till mig fanns nånstans att bli sedd. Vadå skulle jag överleva på det? En monstermacka, visst, men ändå? Känns inte helt okej att gå in till farfar bara för att äta heller, för det skulle faktiskt vara den enda anledning att gå dit...
Jag gjorde äcklig grekisk sallad till mig som tröst, men eftersom den var äcklig åt jag knappt nått.
Det betyder att jag på 1½ dygn ätit: en och en halv ostbulle, ett halvt paket nudlar, en pannkaka, en macka med massa skit på, lite grönsaker och lite vitlöksbröd.
JAG VILL FAN HA MAT

godnatt

Jag sitter och slöläser en blogg om Marie-Antoinette och allt som har med henne och den tiden av historian att göra. Allt från mode och inredning till människor och skandaler.
Kom över en väldigt intressant fakta i ett inlägg om vad som krävdes för att vara en såkallad fashionable lady. Förutom att ha stenkoll på det senaste modet eller skaffa sig en liten hund som accessoar (känns igen lite, kanske?) så ansågs det även att, and I quote:
"Last but not least, fashionable ladies were known as Lamps. Etiquette demanded that they did not rise before 11am. Later was not unusual. It made sense, considering the late night parties and gambling."

Så det så.
Det är helt enkelt inte okej att gå upp innan 11.
Etiketten i Versaille säger det.
:)