fialottabus

Jag tittar för tillfället på ännu ett avsnitt ur dokumentärserien The Universe. (om ni minns mitt inlägg om solen och allt det där) Detta avsnittet handlar om andra Galaxer och det är så SJUKT.
Jag var tvungen att pausa och tänka över vad dom precis sa.

Dom flesta vet säkert att allt vi ser är ljus. Ljus som studsar på olika föremål och studsar tillbaka och låter oss se saker. Ungefär så är det, va? Ljuset färdas, som dom flesta säkert också vet, en viss sträcka på en viss tid. Det betyder att allt vi ser är egentligen inte föremålet, i sig, utan ljuset det skickade ut för en tid sedan. I solens fall, tillexempel, är det ljuset det skickade ut för 8 minuter sen, eftersom det är så lång tid det tar för det att färdas till jorden. I glasets, som står framför mig, fall så handlar det om millisekunder. Men likväl, inte glaset jag ser utan ljuset.

Flera gånger när man har tittat på stjärnhimmeln har man förundrats över hur stjärnorna jag ser kanske inte ens existerar längre. Det kan dock ta flera hundra, tusen! år tills vi på jorden får reda på det, eftersom stjärnorna är så långt borta att ljuset tar otroligt lång tid att nå oss.

Men när dom började snacka om galaxer blev det för mycket.

Man fick se bilder på olika galaxer dom tagit bilder på och förklarade vad dom hette, och så. Tanken som brukar slå mig när jag tittar på natthimmeln slog mig inte alls vid detta tillfälle.
Men så nämner dom det.
Dessa bilder är snarare som tunnlar i tiden (kanske inte tunnlar men jag minns inte vilken liknelse dom använde) Ta Andromeda galaxen som exempel. Det är vår närmaste galax, den ligger ungefär 2 miljoner ljusår ifrån oss. Det betyder att bilderna vi ser på Andromeda galaxen inte visar oss hur den ser ut nu, utan för 2 miljoner år sedan!
Och tänk då på dom andra galaxerna som ligger åh så jävla mycket längre bort!
Vårt solsystem, vår jord, är ungefär 4,6 miljarder år.
Bilderna på dessa galaxer visar oss hur dom såg ut INNAN JORDEN ENS EXISTERADE

Det är så sjukt att mitt huvud nästan sprängdes när dom sa det. Man vet liksom om det, egentligen, men när man börjar tänka på det....
haaaallåja.

Nu har jag smält det, lite. Så nu kan jag fortsätta titta