fialottabus

"Allting vi ser, upplever och antar gör vi bara utav vana. Solen har alltid gått ner varje kväll och gått upp morgonen efter, så vi antar att den kommer göra det idag också. Men vad är det som säger att det måste vara så? Inget, menar Hume, där finns inga egentliga bevis. Värt att nämnas är dock att Hume inte förnekar kausaliteten utan menar endast att vi teoretiskt sett inte borde bli överraskade om solen bestämde sig för att stanna nere en dag"

Jag gillar filosofi, it's good for you.

(har för övrigt inte fått se det klippet med sepena än så, nått syskon, provida mig)

Jaha, nej, det var inget.
En halv dag i skolan räckte för att få en tillbaka på noll.
Det är bara att härda ut, antar jag...

Jag tror jag fick något av en uppenbaralse, nyss. Jag satt och käkade kall spagetti och tänkte på lördagens diskussioner på festen hos Idha och Jocke som, för min del, inte riktigt gick som man kanske skulle velat.
Minnen av Aprilhimlen gick på hög volym och det slog mig: För fan Sofi, sluta. Sluta hitta på ursäkter och sluta tycka så jävla synd om dig själv.
För det är ju det man gör. Även om dom sakerna jag ursäktar mig för kanske innehåller nån sanning så är det inget man inte kan överkomma.
Förstår man?
Ja alltså, hela den här grejen med jag har haft "dåliga förutsättningar". Då menar jag socialt, typ. Och jämfört med mina syskon... typ. Eftersom vi växt upp på samma plats?
Och de senaste 5 åren, sen jag började tänka på riktigt, så har man bara suttit hemma och väntat och gått ner sig mer och mer. Även om jag hade kunnat ha det hur bra som helst nu, så sitter alla gamla tankar och sätt att tänka kvar. Tankarna om att man inte riktigt räcker till och så vidare. Och man känner sig mest awkward i sociala situationer.
Mest för att jag intalar mig själv att det är så jag är, och funkar. Men jag behöver kanske nödvändigtvis bete mig så längre?
Ja... jag får nog sluta babbla nu. Måste borsta tänderna och åka till skolan.
Jippi repa med temakvällsbandet!
Fy fan vad jag ska prata allvar med dom.

I mitt strumpsorterande kom jag över den här bloggen.
Fy fan vad bra!
Läs den!

Kl. 10.20 avläste Emma bilens vägmätare till 85 321 km och kl 10.30 till 85553 km
a) Bestäm ändringen delta x h i tid.

När jag inte kom fram till hur man skriv 10 minuter i timmar så lät jag okoncentrationen vinna och lämnade matten (ja, jag nämner fan matte i varje inlägg. men it's all that's out here, man, is Rock and Dirt. om någon förstår metaforen och referensen)
Först borstade jag tänderna som fan, sen tog jag cyklen och cyklade en runda. Det blev dock inte mycket cyklande för jag la mig på ett fält nånstans och lyssnade på Håkan ett tag. Det var väl fint, eller nått.
Nu när jag kom hem igen återtog jag pluggandet. Efter att jag försökt klura ut hur jag skulle fortskrida tog jag mig tid att läsa igenom uppgiften ordentligt...

Kl. 10.20 avläste Emma bilens vägmätare till 85 321 km och kl 12.20 till 85553 km

Jag är ju dum i huvet. När jag tänker efter så tänkte jag nog inte ens att där stod 10.30, utan typ, 11.40, eller typ, 11.20. Vilket som så vet jag inte vart jag fick 10 minuter ifrån. Allt är ju helt fel, liksom.

Jaja, jag ska ta mig en macka och en cola, till, sen ska jag fortsätta.

FAN vad varmt det är i uterummet, förresten.

Fan. Läste igenom gamla saker jag skrev om vardagen förra våren. Trots att jag var ganska heartbroken, av en eller anledning, vid tidpunkten, så kan jag inte låta bli att sakna den tiden när jag tänker tillbaks.
Spela WoW långt in på natten, snacka om absolut ingenting med folk på msn, käka ostbågar, hänga på balkongen, fylla 18, pressa FMA.
Ja, när man tänker på det så var det bra tider. Och jag absolut älskade våren då. Det gör jag alltid, förstås, har alltid gjort. Kan ha nånting att göra med att jag fyller år på våren men det är ju den absolut bästa årstiden.
Men i år.... ingenting. Känner ingenting. Ibland kommer det små vindpustar som får magen att pirra över tanken att det är vår. Men dom försvinner lika snabbt, och sen är känslan bara kvar för att man tvingar den att vara det.
Jag vet inte vad det är för fel på mig. Kan det vara för att jag är så äckligt stressad? Jag har aldrig varit det... inte på det här sättet. Hela lovet har jag liksom bara suttit inne och oroat mig och räknat matte och tittat ut genom fönstret och tänkt "vad fint väder där är... jag Borde gå ut, det är ju fint..... nä"
Hade tankar på att ta bussen och gå till Tingvallaskogen, tillochmed. Men nä, jag pallade inte.
Har varit likgiltig inför vissa saker förr. Men inte såhär. Det här är liksom hemskt. Jag känner inte ens nån ånger för det, jag har bara en känsla av att jag Borde tycka det är hemskt.
Jag som trodde våren skulle göra allt bättre bara genom att börja... förra året räckte en knopp på ett träd till att göra mig glad.

Fast det kommer väl

Nä, jag skiter i det. Jag skiter i läxan. Jag dör. Jag har lite feber och är döende. Min hals, vill döda mig.
En månad kvar, lite drygt, till den 15e maj och frihet! Ivartfall mer frihet än nu.
Jag dör.
Jag vill inte dö pågrundav en fånig rollspelsdiskussion på historian så jag struntar i att läsa om John Locke och hans fåniga idéer.
Jag klarar inte av det.
Jag kan, verkligen, inte koncentrera mig. Allting går in på ett håll och ut ett annat. Det är nästan en överdrift att säga att det går in, överhuvudtaget, faktiskt. POFF säger det och så är inget där.
Min hjärna har nog blivit en smet av all sömnproblem och dåligt tänkande.
Jag menar; I fredags, när jag skulle till Ängelholm, jag blev av med mina solglasögon. Hejhej säger jag till dom, det var inte så viktigt. Men jag blev av med dom, såklart! Jag hade på mig dom när jag kom till Åstorps station med tog genast av dom för jag satt i skuggan av stationshuset. En halv jävla timme satt jag där och väntade på tåget (kom för övrigt till Ängelholm 2 timmar efter att jag åkt hemifrån. Tack för det Bo i Nyvång). När jag senare sätter mig på tåget med solen i ögonen så bestämmer jag mig för att rota igenom min väska. Min väska i vilken jag ANTOG att jag lagt ner mina solglasögon i efter att jag tagit av dom. Men var dom där? Icke!
Kan man vara så tankspridd? Är det möjligt? Eftersom jag varit en jävla slarver hela livet så har jag lärt mig, iallafall lite, att se efter mina grejjer. Men likväl händer sånt här, gång på gång.
Jag blir så jävla trött.
iPoden gled ju ur jackfickan på bussen häromveckan, också...
Pallar icke med det.

Jag blir så trööööttt på mig sjäääääälv.

Lördagen i Ängelholm var ändå kul. Ylva var snäll. Jag kände mig mest förvirrad och out of place innan hon kom och räddade mig. Närmre tolvslaget förvärrades läget dock, något, och orden "du KOMMER komma hem nån gång, Sofi, bara ta det lugnt" susa genom huvet hela resan hem. (som, för övrigt, tog 1.40 min varav 30 spenderades på underbara Knutpunkten) Blandannat så gjorde tjejerna som satte sig framför mig mig lite småilsken. Kan du vara vänlig och ta ner dina ben och sluta vara så förbannat äcklig? ville jag säga till henne.
och jag ville bara hem och lyssna på KoRn som trots allt alltid gör mig ivartfall lite gladare
så även den här gången
älskade band

hejhopp

Jag bestämde mig nyss. Jag vill ha blond hår igen, och skaffa hårförlängning.
Uppenbart inspirerat från dessa två kvinnor från två helt olika animeserier, förstås. Men trots deras olika uppdrag är karaktärerna väldigt lika. Båda två väldigt starka kvinnor och bra förebilder!
Kan verka lite nördig. Töntigt, rent av, att vilja ha en frisyr pågrundav nått sånt. Men jag bryr mig icke! Jag vill också vara en prinsessa.

Haha

Åååh jag blir fan galen. Jag har suttit på samma plats HELA dagen. Visst har jag gjort nått vettigt av det, räknat massa matte, men änDÅ.
Tänkte cykla en runda innan, men det gick inte, jag var tvungen att vänta på att min syster Emmas vän skulle komma och hämta sin bil. Då var ju jag tvungen att vara här och ge henne nycklarna. Nu är det för mörkt. Cyklade iochförsig en liten stund på den där jävla motionscykeln vi har stående på ovanvåningen. Det går faktiskt bra att cykla på den, till skillnad från tråkiga Nyvång/Åstorp. Men efter en stund blir jag helt snurrig. Inte helt, men lite. Då känner jag att det nog inte är bra att fortsätta. Man får ju börja lite mjukt. Har fan inte rört på mig i hela livet.
Så var det ju halsen också, ja. Har lite småont och är lite småhängig. Självklart, det är lov, då ska man vara sjuk. Men inte nog med det, varje gång jag dricker (speciellt cola?) så efter jag har svält kommer det upp en äcklig äcklig smak ifrån halsen. Kan minnas att det var så det smakade i munnen i vintras, också, när jag var supersjuk i halsen.
Jätteäckligt är det. Känns som det är nånting som ligger och bor där och skvalpar upp varje gång jag sväljer.
bläääääääääääää
Känner mig helt ensam, också. NYVÅNG DAMN YOU
Pratade, av nån anledning, med min syster för nån vecka sen. Jag minns inte vad vi pratade om eller varför vi gjorde det men jag säger, iallafall;
- Jag ska aldrig låta mina barn bo på nått sånt här ställe, som Nyvång. Fy Fan!
varpå hon svarar
- Jag tyckte det var bra att växa upp i Nyvång.

Det känns så långt borta, för mig. Bra, att växa upp i Nyvång? Dom orden kan inte existera i samma mening i min bok. Vad var det som hände med människorna dom 4 åren det skiljer mellan mig och min bror, egentligen? Gick allt åt helvete? Helt plötsligt fanns här inte en enda vettig människa i sikte. Bara fjortisar och töntar. Hårda ord, kanske. Och kanske jag hade hört hemma bättre bland "töntarna" än hos fjortisarna jag på nått sätt hamnade hos, trots att jag inte alls hörde dit.

ääähhh..

Jag har ivartfall kommit på vad jag vill ha ut av livet;
jag vill leva ett liv värt att berättas

Ser inte ljust ut, dock!
19 år i övermorgon. När Marie Antoinette var 19 blev hon drottning över Frankrike. Hon hade redan börjat inleda en kärleksaffär med snyggaste hertigen i stan; Axel von Fersen. Han var också 19.
Ja, förstås begär jag inte såhär mycket av min historia. Bara nånting, nånting litet, nånting litet och lite spännande.
Får bli sjöman som Far, eller nått. Fast, man har inte hört så mycket historier från honom, egentligen...

Ja ja. Tillbaka till ekvationerna.

Jag har skrivit en jävla låt.
Jag bara plockade upp gitarren och sa till mig själv "Jag måste göra musik"
resultatet blev den bästa låten ever.
Okej, kanske inte riktigt. Men jag blev fan riktigt nöjd och det har aldrig hänt förr när jag försökt ge mig på att skriva nånting. En hel låt, också, med massa text, som nästan rimmar men ändå inte!
Jag gillar´t
Det enda som fattas är typ ett dragspel och ett trumpetsolo. Mmmm ja det hade varit fint.

hihihih

Och så var projektet över.
Så underbart skönt.
Det tyckte alla så vi gick till GP efter redovisningen för att ta en öl. Men "en öl" blir ju aldrig en öl och plötsligt var dom där 200 kr, som är minsta kortbetalningssumman, slut. Träffade en gammal klasskamrat från Nic som erbjöd mig att följa med dom vidare till PL13. Så jag följde med, varför inte? Det var trevligt. Men som flera gånger innan vaknar man upp dagen efter och tänker att det var fan inte värt det. Inte värt pengarna, inte värt dagen efter.
Dessutom kan man inte sluta tänka på all jävla skit man snackade. Man tror man säger så mycket vettigt men dagen efter blir man bara irriterar på vilken idiot man egentligen är.
Ja ja. Det är vår. Det löser sig.
Så hade vi ju lunchkonsert på Nicolai idag. Det var faktiskt roligt. Stor scen och stor publik. Dessutom var det lääängesen man fick stå på scen och njuta av det. Senast man spela för publik var bara förra veckan, men det var ju sångcafé, där var det inte bandet som skulle synas. Innan det var det konserten på Vegeriet. Men att sitta ner och spela är liksom inte riktigt lika roligt.
Kom underfund med att jag måste fan bli känd! Eller litegrann ivartfall.

snart mat! Hemmagjord pizza, såå gott

hejhej