fialottabus

Jag tror jag fick något av en uppenbaralse, nyss. Jag satt och käkade kall spagetti och tänkte på lördagens diskussioner på festen hos Idha och Jocke som, för min del, inte riktigt gick som man kanske skulle velat.
Minnen av Aprilhimlen gick på hög volym och det slog mig: För fan Sofi, sluta. Sluta hitta på ursäkter och sluta tycka så jävla synd om dig själv.
För det är ju det man gör. Även om dom sakerna jag ursäktar mig för kanske innehåller nån sanning så är det inget man inte kan överkomma.
Förstår man?
Ja alltså, hela den här grejen med jag har haft "dåliga förutsättningar". Då menar jag socialt, typ. Och jämfört med mina syskon... typ. Eftersom vi växt upp på samma plats?
Och de senaste 5 åren, sen jag började tänka på riktigt, så har man bara suttit hemma och väntat och gått ner sig mer och mer. Även om jag hade kunnat ha det hur bra som helst nu, så sitter alla gamla tankar och sätt att tänka kvar. Tankarna om att man inte riktigt räcker till och så vidare. Och man känner sig mest awkward i sociala situationer.
Mest för att jag intalar mig själv att det är så jag är, och funkar. Men jag behöver kanske nödvändigtvis bete mig så längre?
Ja... jag får nog sluta babbla nu. Måste borsta tänderna och åka till skolan.
Jippi repa med temakvällsbandet!
Fy fan vad jag ska prata allvar med dom.