fialottabus

Eh, jag fick byta till ett gammalt, äckligt tangentbord, eftersom jag råkat tappa bort F:et på mitt egna. Mysigare att skriva på dock, men ack så ofräscht.

Fan, vad dåligt jag mår just nu. Har så sjukt dåligt samvete, samtidigt som jag är skitförbannad. Imorgon tänker jag försöka förklara mig och hoppas på att han ska lyssna. Vilket jag av nån anledning tvivlar på att han kommer göra, hur pedagogisk jag än kommer vara. Vad jag råkade slänga ur mig idag, på ett väldigt dåligt sätt, hade jag ändå tänkt säga, just för att förebygga att nått sånt här skulle hända. Men jag var för sen och det hände istället förr än senare. Att han ansåg att jag "hoppade på honom helt oprovocerat" kan jag förstå, eftersom han inte vet nån bakfakta (är det ens ett ord?) Och det är just det jag mår dåligt över, för allt kom ut på fel sätt och det var inte alls meningen att jag skulle flippa så. Tidigare under dagen hade Eric pratat om hur onödigt han tyckte det var, dagen innan, att Roy provocerade honom (inte Eric) och att det nästan kändes nära på slagsmål, eftersom båda är så envisa. Och det är bara onödig tillförare av dålig stämning, som vi inte behöver. Jag höll med då och gör det fortfarande. Jag ville ju inte göra vad jag gjorde. Jag letar inte efter bråk men i stunden kunde jag inte hålla tillbaks mig själv. Det är väl sånt som händer?
Samtidigt är det ju inte bara mitt fel. Jag är inte den enda som känner så här, och jag personligen har kännt det en lång, lång tid. Som min mor sa så rinner det tills sist över. Och nån kanske måste spräcka hans bubbla, nån gång, ändå. Jag tänker stå för vad jag sa, vill bara be om ursäkt för hur jag sa det, och förklara bättre vad jag menar med det. Som en vuxen människa.
Hoppas bara mottagaren försöker vara lika mogen och förstående.

ja ja. Som man alltid säger; det löser sig
nu ska jag väl äta nått

tackhej