fialottabus

Har ni sett How I met your mother? Det borde ni. Roligaste och mest underhållande serie jag sett på TV på länge. Scrubs och sånt där i all sin ära, men jag har aldrig lyckats få nån bra, typ, kontakt med karaktärerna i nån serie, innan. För att nånting ska vara riktigt bra, för min del, så måste jag kunna känna med karaktärerna, och så vidare. Som i t.ex en film, animeserie eller ett spel. Trodde aldrig jag skulle känna såhär för en sitcom... jag fällde tillochmed nån tår vid ett tillfälle! Då, är det bra.

Förutom att jag tittat på den där serien hela dagen, så har jag också gjort pannkakor, meckat JÄTTEmycket med min dator. Alltså jättemycket. Installerat om XP 2 gånger, formaterat och hatt mig, fixat så internet funkade igen.... jag vet inte riktigt vad jag höll på med hälften av tiden men det blev nästan bra. När jag ska installera MSN, blandannat, säger den dock att man måste ha XP eller Vista för att kunna installera det. Va? Fast det kan man ju leva utan.
Sen klarade jag också Ratchet and Clank 3. Bra sista boss! Så ska det vara. Man ska dö massa gånger och tänka "Hur fan ska jag klara det här, jag är ju inte ens i närheten av att göra det!" Fast efter ha lekt John Wayne ett par gånger kommer man på att en annan strategi kanske är bra. Så testar man den, och dör, sen provar man igen, tills man klarar bossen. Helst ska man va jättenära på att klara av honom också, och sen dö. Vilket hände mig.... men bara för att jag var dum snarare än dålig. Så ska det vara iallafall! Inte som när man möter Atlas i Bioshock. Aldeles för enkel avslutning på det spelet, som annars kunde vara grymt svårt på sina ställen.

En sjukt läskig grej hände mig, när jag skulle laga mat. Mor och Far var nånstans (inte i Tyskland) så jag var ensam hemma hela dagen. Jag ville iallafall inte bara käka stekt kött med kroketter och sås. Hur kul är det, liksom? Så jag planerade nått experiment i mitt huvud som involverade Turkist Yoghurt, vilket vi alltid har hemma. Viktigt att säga först innan jag fortsätter, är att när jag kom ner i köket plockade jag bort pannkaksjärnet från spisen och torkade sedan av den... spisen alltså. Det var då jag började planera min middag och tänkte "jag kan laga det i det där stekjärnet" och tänkte på ett speciellt som ligger i stekjärnsskåpet. Sedan gick jag till kylskåpet, öppnade, och upptäckte att vi självklart inte hade nått vettigt... Jag blev lite nedstämd och gick av nån anledning och tittade i kryddskåpet bredvid spisen. Där fanns ju ingenting. Jag gick då tillbaka till kylskåpet i hopp om att jag missat nått. Men icke. Då vänder jag mig om med en suck och ser det då där som var så sjukt läskigt:
På spisen står en stekpanna.
Jag tittar helt förbryllat på den och tänker "Jag tog inte ut en stekpanna!! Eller, gjorde jag? Nej!" Jag gick upp till mitt rum och tänkte igenom det, gick ner och funderade ännu mer. Jag kom fram till att jag inte alls kan minnas att jag öppnat skåpet, böjt mig ner, snurrat på den där mojängen, rotat fram en stekpanna för att sedan ställa den på spisen. Det var inte ens den stekpannan jag tänkte använda till mitt experiment!!
Jag blev helt utfreakad och ringde Robin för att jag var bara tvungen att berätta för någon. Jag menar, antingen spökar det, eller så är jag ännu mer disträ än vad jag vet att jag är. Vilket som, så är det inte bra.

Hela veckan nu när vi varit på Dunkers och repat så har jag vid flera tillfällen sprungit runt helt förvirrad och skrikit "Var är min ......!!?" För att sedan komma på att jag lagt den/det på nått smart ställe men direkt helt glömt bort det. Har då också muttrat för mig själv att Fyfan vad jag är disträ.
Men det där med stekpannan... det var bara för läskigt. Jag kan ju bara inte helt glömma bort att jag skulle gjort det.

meh =(