fialottabus

http://www.imdb.com/title/tt0473075/*

Hur gay är inte det här?

1. Sluta göra film baserade på spel, det kommer inte bli bra ändå.
2. Om ni ska göra film baserade på spel (såväl böcker) använd inte kända skådespelare till karaktärerna, det blir konstigt att se ett känt ansikte på någon man själv föreställt sig hur som ser ut. Eller snarare i spelfall, redan sett hur dom ser ut. Hitta nån som liknar den karaktären istället.
3. Jake Gyllenhall? Jake.... Gyllenhall?!?!! Ja, bra skådespelare, det tycker jag. Han är faktiskt jätteduktig. Men som fucking Prince, of PERSIA?! Nej men alltså det funkar inte.

helt fel

inte okej

Igår kväll blev jag glatt överraskad när jag såg jag fått ytterligare en kommentar på min projektarbetsvideo (om ni minns). Det händer då och då att nån snäll själ kommenterar och säger att jag gjort nått bra, kanske subscribar eller vill bli min vän.
Jag gick och la mig och försökte sova. Det gick en dryg timme tills jag gav upp och återgick till datorn och internet. Jag gick in på youtube.
3 kommentarer och en vän-förfrågan.
WOW tänkte jag och gick in och läste. Upptäckte att jag blivit felinformerad. Hela 7 nya kommentarer hade jag fått. Plus två av en kille som gillade 22 riksdaler.
Drygt 7 kommentarer på en timme. Och idag hade jag fått nån ny.

Varför så många, samtidigt, just nu? 6 månader senare? Typ 100 views på 12 timmar.
Haha, ja ja, jag blir glad av det.

Vill gärna göra nån ny video, nått liknande, men har verkligen ingen inspiration. Ingen särskild energi till att sätta sig och planka och arrangera.
Men det hade ju varit kul.

hejje

Marcia Cross från Desperate Housewives. Wow, hon är en snygg gammal dam, alltså. (egentligen inte sååå gammal men likväl)
När jag är över 45 ska jag fanimej också se ut sådär.
Och den där hårfärgen är heller inte att leka med. Jag är lite sugen på rött, faktiskt, blont blir i längden lite tråkigt. Fast nä, inte helrött, ska nog testa mig på nått sorts kopparblont.
Jadå

heje

Jag har några tips till världen. Uppfinningar om man så vill kalla dom.

• Tandkräm på pumpflaska (en sån man har flytande tål i, alltså)
• En "gilla"-knapp till allt (orka prata eller kommentera)
• ctrl-F i affärer (så slipper man fråga eller leta febrilt efter nånting som affären kanske inte ens har) (ctrl-F är alltså en funktion i firefox som låter en leta upp ett specikt ord man av nån anledning letar efter på en sida)
  

Kom för en liten stund sedan hem från Louise och hennes lilla hem i Tyringe. Det blev en mysig liten kväll. Gjorde inte så mycket, pratade lite, käkade lite godis, tittade lite på TV. Fan jag önskar vi gjorde det oftare. Hon är den enda jag nånsin gjort sånt med, tror jag. På senare tid måste alkohol annars vara inblandat för att det ska vara värt att ta sig nånstans och träffa någon... Eller så har det känns som det är, ivartfall.

Men Louise, som sagt, mycket bra vän. Min bästa! Hur sällan vi än pratar, och träffas ännu mindre, när vi väl gör det känner man sig alltid bekväm, som om inget är förändrat.
Fast visst är det det. Lite annorlunda känns det. Så mycket har ändå hänt under dom åren sen man plötsligt fick växa upp och möta de bistra tonåren. Jag och Louise har upplevt dom på helt olika sätt på olika håll med helt olika människor. Men ändå tar vi varandra för givet, hon är min bästa vän och jag är hennes.
Så är det bara, vad som än händer.

Helt olika barndommar och familjer hade vi med. Ganska olika överhuvudtaget egentligen! Fast ändå väldigt lika.
Jag minns inte så mycket från min barndom, faktiskt. Dom minnen jag har så är Louise med i dom flesta, iallafall.

minns du när vi lekte pokémon nere vid den skabbiga ån i Åstorp? eller när vi skulle rymma hemifrån och bo i lilla husvagnen? husvagnen vi sov i när det var minusgrader ute och sprutade full med parfym i ett försök att få bort alla spindlar...

FINA TIDER
helt underbart att ha en sådan vän

Eftersom jag är värdelös på att göra saker jag egentligen borde göra, så har jag idag spenderat en del tid, istället för att städa då alltså, till att snoka runt på facebook. På människor jag brukade känna, gå i samma klass som, eller teatergruppspolare.
Men det sjuka är, vem jag än går in på, kollar deras polare, snokar vidare, så kommer där alltid upp att vi har gemensamma vänner på håll jag aldrig skulle tänka mig.
Det går bara runt i en jävla cirkel.
Alla känner alla på nått sätt. Okej, Helsingborg är ganska litet, det kanske inte är så konstigt. Alla dessa människor bor ju faktiskt häromkring och har gått i skola här och så. Så jag kan väl ändå acceptera det. ÄNDÅ väldigt överraskande många gånger.
MEN, det är inte bara Helsingborg

Ta bara den här killen Banane (eller Joakim) som jag och Emma hittade på Arvikafestivalen. En helt random kille som kom från nån helt random stans. Helt plötsligt får vi reda på att jamen hej han är polare med mitt ex's polare, som jag träffat, och hade det inte varit för att jag var upptagen just den där helgen en gång när en av dessa polarna hade fölsedagsfest, så hade jag antagligen träffat Banane långt före det att vi faktiskt gjorde det.
Och så var det ju den gången, för ett bra, bra tag sen, när jag också snokade på facebook. Jag kom på nått sätt in på en bruds sida, jag har träffat denna bruden nån gång, hon är kompis med en internetpolare till mig. INGEN connection med min riktiga värld. Förutom det att på hennes gemensamma vännerslista stod, inte bara min internetpolare, utan också Love. Min dåvarande klasskamrat.
VAFAN?!
Dom var tydligen internetpolare, dom också. Men kom igen!
Internet har gjort det redan så lilla Sverige ännu mindre.

Ja, fast det är ju kul med sammanträffande.
Fast inte när dom händer HELA TIDEN!

hejje

Kan ju såhär på efterhand förtälja att det blev fan inte mycket skillnad.
Fortfarande massa skit ÖVERALLT som man inte vet var det ska göras av med. Får väl försöka sortera det som jag faktiskt vet var det egentligen hör hemma, och lägga resten fint på en hylla och lösa det så småningom.

Alla mina filmer, spel, böcker, tavlor, prydnader och annat skit som jag vet är mitt och som jag vill fortsätta hålla fast i är i vart fall lagt i två, nu ganska tunga, lådor.
Lite mer som ska packas ner, men det är mest lite personliga grejjer. Dagböcker, lappar man sparat, gamla kalendrar och skit som kan vara roligt att behålla.

Men nu! äta lite.
Sen! lägga saker på dess rätta plats.

hejje

Jag tänkte ägna söndagen till att städa. Och det har jag gjort också. Eller ja, jag har hängt in mina kläder i garderoben, ivartfall. Eller ja... typ.
Men att städa dessa helvetsrum med hur mycket prylar och skit överallt är fan inte roligt. Och, frankly, ser jag ingen större poäng i det. Att sätta alla saker på plats, sortera mina filmer och rätta till snea tavlor.
Om två veckor åker jag till Paris. Efter det återstår några få veckor tills vårterminen börjar, då jag förhoppningsvis ska börja plugga Filosofi, och samtidigt flytta.
Så istället för att sätta filmerna i hyllan, la jag ner dom i en kartonglåda.
och mina böcker, och mina få skivor.

Sen ska jag fortsätta med mina prylar, tavlor, random saker.
Så blir man av med allt skit och kan ha det nåttsånär rent dom sista veckorna här.

Ja!
Nu ska jag fortsätta

hejhej

Åh så nöjd jag är.
Och fan vad bra dom är på Big City Tatoo, helt fantastiska. Dessutom sjukt trevliga.
Jag var ganska nervös innan, nära på att ändra mig. Mitt hjärta slog hårt och precis efter han sa "Nu kommer det ett litet stick" hann jag tänka "Sjukt dumt av mig att ligga och tänka på smärtan, tänk på nått annat förfan"
Sen stack han igenom nålen. Jag han inte komma på nått annat att tänka på än "Va? Var det allt? Det kändes fan knappt..."
Verkligen, kändes knappt. Efteråt berättade jag om sista jag piercade läppen. När killen inte fick igenom smycket, tryckte igenom nålen igen sen fick jag beskåda min nya piercing med käften full av blod.
Ja, det var inte konstigt du var så nervös då, ju, sa dom.

Nöjdenöjden är jag. Förutom att jag absolut hatar att komma till Ängelholm. Alltid lika rädd för en sak som jag hittintills sluppit, varje gång jag av nån anledning varit förbi där. Men idag självklart hände det. Uscha, jag ville kräkas efteråt.
Fan att jag hälsade... jag skulle bara ignorerat och gått förbi.

Sen var det vidare in till den riktiga stan, Helsingborg. Lämnade saker på biblioteket och lånade Soul Calibur 4. JADÅ! tänkte jag när jag såg det. Snatchade det åt mig snabbt som fan, fallifall mamman med barnvagn nån meter ifrån mig skulle få för sig att ta det.
Har velet spela det ett bra tag nu. Älska biblioteket som lånar ut spel till oss fattiga!

Köpte senare strängar till morfars gamla mandolin. Och gammal är den. Han fick den när han var 15, han är 82 nu. Ny var den ju heller inte när han fick den, men minst 67 år gammal ivartfall! Snart antik, vafan.
ASsvårt att stränga om, för övrigt. Krokar och fanskap och sen skulle man stämma upp den högt som fa-an. Och jag som är så rädd bara för att stämma gitarren... för att strängarna så smälla, alltså.
Vettskrämd.

Och nu då, spela mandolin eller Soul Calibur?

hejje

Som sagt det här med att göra "verkliga" saker. Saker där jag inte förlitar mig på nån annan, situationer där det är jag själv som kör.
Bokstavligen.
Jag är 19 år och övningskörde för första gången bara några veckor sen. Anledningen varför jag inte börjat tidigare? Jag har inte vågat, inte kännt mig redo, inte kännt behov av körkort, om jag sätter mig i bilen kommer jag göra illa nån! Enligt min engelskalärare på gymnasiet ett moget/vuxet beslut. (det diskuterades, nån gång, om man var vuxen när man har fått körkort)
Men nu har man ansett det att det är fantame dags att jag fixar detta kort, så vi började öva.
De båda gånger jag övningskört på vägen har jag efteråt kännt "NEJ NEJ NEJ INTE IGEN JAG VILL INTE JAG VILL INTE"
Precis vad jag trott, alla dessa år, alltså. Det är fan så jävla mycket man ska hålla reda på bara för att svänga in nånstans. Det är ASSVÅRT att köra bil!!

Men idag var det ivartfall dags igen. Far skulle nått ärende på Jula i Hyllinge samt Clas Ohlsson på Väla och han tyckte jag kunde köra.
"NEJ NEJ NEJ JAG VILL INTE JAG VILL INTE" tänkte jag, fick panikkänsla och började nästan gråta när jag gick upp för att göra mig iordning.
Vi körde först upp på Karlssonparkeringen för att värma upp; körde lite, backade lite. Sen ut till Hyllinge. Första som hände på den smala vägen vi körde in på var att en fet jävla lastbil kom mötandes. Jag körde in till sidan och bad far byta plats med mig.
Sen körde inte jag mer.
Förren vi skulle hem. Och enligt MIG, iallafall, så kändes det Mycket bättre, helt plötsligt. Det kanske rent körmässigt egentligen gick sådär, men jag fick ivartfall inte panik varje gång det var dags för en sväng, och magen gjorde inte ont efter jag fått motorstopp.

Det är ju faktiskt en förbättring. Små små steg får jag ta.
För vafan, vilken idiot som helst kan ju köra bil. ALLA kör bil!
Varför ska inte jag klara av det för? Jag är förfan bäst i världen. Klarar allt.
Kan alla andra så kan jag.
Bara att ta det lugnt och inte sätta för stor press på mig själv.

HADET

Att det ska vara så svårt att ta telefonen och ringa ett samtal, till en främmande person, och fråga nånting. I detta fallet till Big City Tatoo och fråga om man måste boka tid för att pierca sig, och isåfall göra det.
Jag menar, människor gör det varje dag, det är inget konstigt. Man ska göra sånt, det hör till vardagen.
Jag vågar fan knappt ringa min bästa vän och fråga om man får hänga på en fredagkväll. Så man skickar ett sms fast man vet att hon inte har pengar till att svara på det...
Men jag är så sjukt rädd för verkligheten. Allt som är utanför detta huset är lite skrämmande. Jag är liksom alldeles för bekväm, har aldrig riktigt behövt göra nånting själv. Är väldigt, oerfaren. Vill helst att alla andra ska ta tag i saker åt mig.
Detta kommer förstås ändras en stor del när jag åker till Paris.... själv... i 2 månader.
Dessutom har jag suttit hemma och inte haft nån verklig kontakt med omvärlden alldeles för länge.
Jag drar mig tillochmed för att åka in till stan, nu nån dag, och lämna saker på biblioteket. Samt lite andra ärenden, bla köpa mandolinsträngar och åkte till Ängelholm för att pierca om läppen.

Nä, jag får fan ta mig i kragen och ringa dom nu. Hur farligt kan det vara.

Drömmar works in så väldigt mysteriska ways.
Inatt drömde jag att jag hade fest och en kille jag gick i högstadiet var där. Varför? Jag gick inte ens i samma klass som honom. Vi hade franska ihop, men det var allt. Jag var inte precis polare med så många, tror för dom tyckte jag var lite underlig, kanske.
Så VARFÖR i hela friden dök han helt plötsligt upp i min dröm?
Kanske inte så konstigt egentligen. Jag tänkte nämligen på Paris häromdagen, kom och tänka på frasen "Le chat est fantastique", som yttrades en gång på en franska lektion och det var just han som sa det. Så min hjärna tyckte väl det var kul att slänga in honom på dansgolvet på min fest.

hejje

Jag bör nog skaffa mig en bättre syn på mat. Hur mycket det är normalt att äta, hur ofta man ska göra det. Liksom, är det okej att jag är småhungrig nu när jag åt middag för knappt 2 timmar sen? Jag åt inte så mycket, förstås.
Räknade lite på kalorierna jag har fått i mig idag och kom väl upp i typ 1000.
(en macka, en kanelbulle, en banan, lite pasta med ostsås och nån bit korv)
Och det är ju för lite, eller hur?
Fast samtidigt är det väldigt svårt att inte få ångest över maten när man gått upp i vikt och inte rör på sig. Och att röra på sig, det är fan inte lätt. Inte när man inte har någon energi alls, helst skulle liksom jag vilja sova hela dagarna, och dessutom blåser det höststorm ute varje dag så man blir inte så pepp på att gå ut.

Jag bör nog ändå äta en banan, faktiskt. Iallafall en banan.
En banan, lite te, mer Desperate Housewives (har börjat titta i brist på annat...) och fortsätta sticka på min halsduk.

hejje!

Jag blev så sjukt lurad imorse. Jag ställde mig på vågen, första jag gjorde, och blev gladeligen överraskad att jag på nått sätt vägde 2 kilo mindre än vad jag brukar göra.
Efter 20 minuter av tv-tittande vägde jag mig igen. Helt plötsligt vägde jag 2 kilo mer, igen.
Är det fel på vågen eller fel på mig?
Sen försökte jag Zumba, men jag pallade inte. Jag är så sjukt trött. Kanske ska ta det lite lugnt, ändå, det rosslar fortfarande lite i halsen, ibland, när jag andas. Jag har fortfarande kvar hosta från min förkylning, alltså.

Och så bakade jag kanelbullar. Det kommer sluta med att jag äter upp alla själv. Inte på en dag, försåts, men ändå.

Ska man vila lite kanske?
ja ja, kanske det.

hejje

Jaha,
där börjar tydligen en Praktisk filosofi-kurs på Lunds Universitet till våren.
Har jag bara missat det innan eller har det lagts till nu? Jag har ju varit helt säker på att där inte började nån där till våren och därför fick det bli Göteborg eller kanske Stockholm.
För jag vill ändå bo i en "storstad" (så stort det nu blir här i Sverige alltså...) Jag är trött på Helsingborg och vill bort och uppleva nått nytt.
Jag har dock funderat på möjligheten att läsa en distanskurs så att man kan stanna i närheten av Nyvång så man kan övningsköra och ta körkort nångång. Men distanskurs, då behöver man ju knappt gå utanför dörren, träffar inga nya människor. Nej, det känns ju inte helt okej.
Vänner var också en anledning att stanna kvar, men alla verkar ju flytta till Danmark, ändå.
Jag har ivartfall varit helt inställd på typ Göteborg. Problem att skaffa boende och sånt förstås men det hade väl löst sig.
Men att Lund faktiskt har en kurs till våren ändrar nog allt. Jag kan flytta hem till min bror (visst?), ta körkort och kommer ändå hela vägen ner till Lund typ varje dag.

Fast saamtidiigt känns inte Helsingborg alls lockande. Skåne överhuvudtaget, faktiskt.
Jag vill ha nått nytt.

jag anmälde mig ivartfall, får se vad som händer.

En gång i tiden hade jag en cool stil, och jag försökte inte ens. Den bara hände, liksom. Och jag var nöjd. Sen hände nånting, och av nån anledning tröttnade jag på mina kläder och jag försökte hitta nånting annat. Jag orkade inte tänka på kläder eller att klä på mig så jag började använda klänning. Det var asbra, tyckte jag, man tog på sig tights, en klänning och en tröja sen var man påklädd. Hur enkelt som helst!
Men det blev också tråkigt efter ett tag. Nu sitter jag i en situation där jag inte har nån stil överhuvudtaget. Min gamla stil, med tshirtar och skit, känns inte helt rätt, samtidigt som inget annat heller känns rätt. Dessutom har man ju inga pengar till att ens köpa nya kläder, ändå.
Jag vill inte se tråkig ut. Men jag vill inte försöka se annorlunda ut heller. Det gjorde jag aldrig innan. Min stil hände som sagt bara. Men vad hände med den sen?
Varför började jag tänka så jävla mycket på kläder? Det dög ju innan?
Samtidigt är jag väldigt skeptisk för t-shirtarna. Det känns så TITTA PÅ MIG JAG ÄR NÖRDIG. Så tänkte jag iofs heller aldrig innan. Men nuförtiden är jag alltid jättemedveten när jag har en av dom tröjjorna på. Som att jag bara har den för att TITTA PÅ MIG JAG ÄR NÖRDIG
Att det är det enda jag har att erbjuda. Att det är det enda jag är.
Genom att ha "normala" kläder skulle jag visa att jag faktiskt är intressant ändå.

Ja det har varit ett konstigt år. Jag har inte riktigt varit mig själv. Väldigt väldigt självmedveten, uppenbarligen. När började jag tänka så jävla mycket på allt, egentligen?
Får sluta med det.

hejje

Jag håller som sagt på att söka runt efter ny musik att tycka om, och tankarna vandrade till Muse, då jag såg en reklam för dom. Jag tänkte dom är kanske värda att börja lyssna på. Inte bara att sångaren ser ganska spännande ut, jag kom dessutom att tänka på videoklippet ovanför, eller ivartfall ett liknande, som en vän en gång visade för mig.
Det är alltså Muse som spelar live, på nån tillställning, och dom har blivit tillsagda att helst inte sjunga alls. Dom kommer alltså spela låten direkt från skivan, med andra ord Playback.
Detta tyckte uppenbarligen Muse var bull. Titta från cirka 0.40 och tills han slutar "spela" piano. (sen blir nämligen kvalitén verkligen anmärkningsvärd)

I ett annat klipp jag såg så hade dom tillochmed bytat instrument med varandra och t.ex sångaren spelade trummor. Lite galet!

Sjukt roligt, ju.
Bara det får mig att vilja lyssna på dom. Nu är det bara en fråga om jag tycker deras musik faktiskt är bra...

Ikväll spelar tydligen bob hund på the Tivoli. Det fick jag nyss reda på. Hur kan jag ha missat det?
Jaja, inte som att jag hade haft råd att gå ändå.
Hade ingen tvivel på att jag skulle sitta hemma ikväll, tills jag fick reda på det. Nu har jag funderat lite smått på om jag inte skulle ta tag i att göra vid sig och dra till Hässleholm, möta upp med Louise, och gå på den där ctrl alt dance grejen. Fast jag vill egentligen inte. Men ändå tvivlar man. Varför? För man har nån sorts press på att man måste göra nått när det väl händer nått. När man suttit sysslolös och velat göra nått, så många gånger och så länge, så känns det jävligt dumt att sitta hemma när man kunde varit uta och träffat folk.
Meneee, nä. Känns inte lönt just ikväll när mitt liv förhoppningsvis börjar, på riktigt, om en månad, ändå.

Jag ska försöka hitta på nått roligt att laga till mat, kolla på Bio Dome, Zumba lite, sticka lite.
Det är najs att vara ensam hemma. Jag längar SÅ JÄVLA HÅRT tills jag flyttar hemifrån.

hejje

Jaha, det var fan sista gången jag var hos doktorn pga av min hals. Upptäckte igår att jag hade några små vita prickar på mandlarna, så mor ringde doktorn och bokade tid imorse. Jag kom dit, förklarade att jag har haft problem med halsont och halsflussliknande symptom sen mars förra året. Så dom testade min hals och kom fram till att det inte är halsfluss. Ja men det visste jag ju redan. Så jag frågade doktorn Vad kan det bero på, då, om det nu inte är halsfluss, eller körtelfeber, eller det ena eller andra. Han svarade att Jamen halsmandlarna är kroppens infektionsförsvar, eller whatever. Alltså när man är sjuk nån annanstans, eller nått, så tar mandlarna hand om infektionen eller hur fan det nu än fungerar.
"Jaha, så då får jag bara leva med det då"
"Ja, du får leva med det"
sen åkte jag hem.

Det känns ju bra. Jag får "leva med" att jag i princip alltid har ont i halsen, ofta blir förkyld och då och då svullnar mina halsmandlar upp till gigantiska propotioner och jag får 40 graders feber.
Ja men det är lugnt, jag kan leva med det.

Om jag förstod det han sa rätt, dock, så betyder det ju bara att jag typ alltid är sjuk, bara att det inte är mina halsmandlar det är fel på, utan egentligen sitter felet nån annanstans, men min hals får ta smällen.
Då får dom ju hitta DET FELET ISTÄLLET.

Pallar icke

hejje