fialottabus

Som sagt det här med att göra "verkliga" saker. Saker där jag inte förlitar mig på nån annan, situationer där det är jag själv som kör.
Bokstavligen.
Jag är 19 år och övningskörde för första gången bara några veckor sen. Anledningen varför jag inte börjat tidigare? Jag har inte vågat, inte kännt mig redo, inte kännt behov av körkort, om jag sätter mig i bilen kommer jag göra illa nån! Enligt min engelskalärare på gymnasiet ett moget/vuxet beslut. (det diskuterades, nån gång, om man var vuxen när man har fått körkort)
Men nu har man ansett det att det är fantame dags att jag fixar detta kort, så vi började öva.
De båda gånger jag övningskört på vägen har jag efteråt kännt "NEJ NEJ NEJ INTE IGEN JAG VILL INTE JAG VILL INTE"
Precis vad jag trott, alla dessa år, alltså. Det är fan så jävla mycket man ska hålla reda på bara för att svänga in nånstans. Det är ASSVÅRT att köra bil!!

Men idag var det ivartfall dags igen. Far skulle nått ärende på Jula i Hyllinge samt Clas Ohlsson på Väla och han tyckte jag kunde köra.
"NEJ NEJ NEJ JAG VILL INTE JAG VILL INTE" tänkte jag, fick panikkänsla och började nästan gråta när jag gick upp för att göra mig iordning.
Vi körde först upp på Karlssonparkeringen för att värma upp; körde lite, backade lite. Sen ut till Hyllinge. Första som hände på den smala vägen vi körde in på var att en fet jävla lastbil kom mötandes. Jag körde in till sidan och bad far byta plats med mig.
Sen körde inte jag mer.
Förren vi skulle hem. Och enligt MIG, iallafall, så kändes det Mycket bättre, helt plötsligt. Det kanske rent körmässigt egentligen gick sådär, men jag fick ivartfall inte panik varje gång det var dags för en sväng, och magen gjorde inte ont efter jag fått motorstopp.

Det är ju faktiskt en förbättring. Små små steg får jag ta.
För vafan, vilken idiot som helst kan ju köra bil. ALLA kör bil!
Varför ska inte jag klara av det för? Jag är förfan bäst i världen. Klarar allt.
Kan alla andra så kan jag.
Bara att ta det lugnt och inte sätta för stor press på mig själv.

HADET