fialottabus

Kanske man skulle ta sig i kragen och packa ur den där förbannade resväskan, snart? Det har gått mer än en vecka sen jag kom hem, och jag har varit helt slut och borta hela veckan. Förkyld, visst, men liksom helt, borta. Orkar inte ta tag i det där urpackandet eller sammanställandet av vad jag lärde mig där borta. Dom åtta veckorna känns bara som en dröm, helt jättemärkligt känns det när jag tänker på det. Och nu när jag är hemma igen, ja, det känns inte verkligt det heller.
Ska nog ta och chilla lite till efter nyår och börja ta tag i saker då, såklart, det är väl sånt nyår är till för? Tre dagar kvar av 2009 och det känns liksom inte lönt att göra nånting åt något just nu.
Ska dock ta tag i mig och göra en jävla summering av Paris, nån dag, när jag orkar tänka på det. Mest för min egen skull.

hadet

Jag ska sluta bli förvånad varje gång man upptäcker att nån människa man känner, eller har kännt, är vän med nån annan person man känner, eller har kännt, men är ganska otippade att vara vänner. Nu precis var det en gammal teatergruppskamrat och en gammal klasskamrat... enligt bilderna på facebook verkar dom vara bra vänner? Väldigt random, inte alls likadana personer som jag minns dom.
Men ja, som sagt. Ska sluta bli förvånad. Sverige är ju, som man konstaterat så många gånger, väldigt litet och att alla känner alla är ett kännt faktum.
Men det gör mig inte så mycket, längre, att det är så få människor här, det är lite mysigt, nästan.

God jul förresten!

Fan det var ju meningen att jag skulle få uberjulkänslor av att komma hem från Paris, se snön, tomtarna, klä julgran. Men här är jag nu, dan' före dopparedan' och INGENTING!
Vad är ens jävla problem. Jag tror fan jag ger upp på att försöka känna nånting för julen, igen. Sluta pressa en att känna den där högtidskänslan. Den existerar inte längre.

Kommer för övrigt en sista uppdatering på min Paris-blogg snart, nån gång, när jag pallar utvärdera och summera skiten. :)

GOD JUL

då var det bestämt. Det blir praktisk filosofi i lund till våren. Ska bara bestämma mig om jag vill läsa 7.5 astronomikursen som är på distans eller en typ kvällstid i lund. Eller kanske ingen? Blir kanske lite för mycket. Funderar på extrajobb också eftersom jag ogärna vill ta fullt studielån bara för det här. Eller räknas veckorna även om man bara har bidrag? Kanske lika bra att lån isåfall? Jag menar, vad gör några extra 10 tusen något i skulder... För hemma kan jag ju inte bo! Eller? Får nog tänka mer på det väl hemma i sverige...

http://www.imdb.com/title/tt0473075/*

Hur gay är inte det här?

1. Sluta göra film baserade på spel, det kommer inte bli bra ändå.
2. Om ni ska göra film baserade på spel (såväl böcker) använd inte kända skådespelare till karaktärerna, det blir konstigt att se ett känt ansikte på någon man själv föreställt sig hur som ser ut. Eller snarare i spelfall, redan sett hur dom ser ut. Hitta nån som liknar den karaktären istället.
3. Jake Gyllenhall? Jake.... Gyllenhall?!?!! Ja, bra skådespelare, det tycker jag. Han är faktiskt jätteduktig. Men som fucking Prince, of PERSIA?! Nej men alltså det funkar inte.

helt fel

inte okej

Igår kväll blev jag glatt överraskad när jag såg jag fått ytterligare en kommentar på min projektarbetsvideo (om ni minns). Det händer då och då att nån snäll själ kommenterar och säger att jag gjort nått bra, kanske subscribar eller vill bli min vän.
Jag gick och la mig och försökte sova. Det gick en dryg timme tills jag gav upp och återgick till datorn och internet. Jag gick in på youtube.
3 kommentarer och en vän-förfrågan.
WOW tänkte jag och gick in och läste. Upptäckte att jag blivit felinformerad. Hela 7 nya kommentarer hade jag fått. Plus två av en kille som gillade 22 riksdaler.
Drygt 7 kommentarer på en timme. Och idag hade jag fått nån ny.

Varför så många, samtidigt, just nu? 6 månader senare? Typ 100 views på 12 timmar.
Haha, ja ja, jag blir glad av det.

Vill gärna göra nån ny video, nått liknande, men har verkligen ingen inspiration. Ingen särskild energi till att sätta sig och planka och arrangera.
Men det hade ju varit kul.

hejje

Marcia Cross från Desperate Housewives. Wow, hon är en snygg gammal dam, alltså. (egentligen inte sååå gammal men likväl)
När jag är över 45 ska jag fanimej också se ut sådär.
Och den där hårfärgen är heller inte att leka med. Jag är lite sugen på rött, faktiskt, blont blir i längden lite tråkigt. Fast nä, inte helrött, ska nog testa mig på nått sorts kopparblont.
Jadå

heje

Jag har några tips till världen. Uppfinningar om man så vill kalla dom.

• Tandkräm på pumpflaska (en sån man har flytande tål i, alltså)
• En "gilla"-knapp till allt (orka prata eller kommentera)
• ctrl-F i affärer (så slipper man fråga eller leta febrilt efter nånting som affären kanske inte ens har) (ctrl-F är alltså en funktion i firefox som låter en leta upp ett specikt ord man av nån anledning letar efter på en sida)
  

Kom för en liten stund sedan hem från Louise och hennes lilla hem i Tyringe. Det blev en mysig liten kväll. Gjorde inte så mycket, pratade lite, käkade lite godis, tittade lite på TV. Fan jag önskar vi gjorde det oftare. Hon är den enda jag nånsin gjort sånt med, tror jag. På senare tid måste alkohol annars vara inblandat för att det ska vara värt att ta sig nånstans och träffa någon... Eller så har det känns som det är, ivartfall.

Men Louise, som sagt, mycket bra vän. Min bästa! Hur sällan vi än pratar, och träffas ännu mindre, när vi väl gör det känner man sig alltid bekväm, som om inget är förändrat.
Fast visst är det det. Lite annorlunda känns det. Så mycket har ändå hänt under dom åren sen man plötsligt fick växa upp och möta de bistra tonåren. Jag och Louise har upplevt dom på helt olika sätt på olika håll med helt olika människor. Men ändå tar vi varandra för givet, hon är min bästa vän och jag är hennes.
Så är det bara, vad som än händer.

Helt olika barndommar och familjer hade vi med. Ganska olika överhuvudtaget egentligen! Fast ändå väldigt lika.
Jag minns inte så mycket från min barndom, faktiskt. Dom minnen jag har så är Louise med i dom flesta, iallafall.

minns du när vi lekte pokémon nere vid den skabbiga ån i Åstorp? eller när vi skulle rymma hemifrån och bo i lilla husvagnen? husvagnen vi sov i när det var minusgrader ute och sprutade full med parfym i ett försök att få bort alla spindlar...

FINA TIDER
helt underbart att ha en sådan vän

Eftersom jag är värdelös på att göra saker jag egentligen borde göra, så har jag idag spenderat en del tid, istället för att städa då alltså, till att snoka runt på facebook. På människor jag brukade känna, gå i samma klass som, eller teatergruppspolare.
Men det sjuka är, vem jag än går in på, kollar deras polare, snokar vidare, så kommer där alltid upp att vi har gemensamma vänner på håll jag aldrig skulle tänka mig.
Det går bara runt i en jävla cirkel.
Alla känner alla på nått sätt. Okej, Helsingborg är ganska litet, det kanske inte är så konstigt. Alla dessa människor bor ju faktiskt häromkring och har gått i skola här och så. Så jag kan väl ändå acceptera det. ÄNDÅ väldigt överraskande många gånger.
MEN, det är inte bara Helsingborg

Ta bara den här killen Banane (eller Joakim) som jag och Emma hittade på Arvikafestivalen. En helt random kille som kom från nån helt random stans. Helt plötsligt får vi reda på att jamen hej han är polare med mitt ex's polare, som jag träffat, och hade det inte varit för att jag var upptagen just den där helgen en gång när en av dessa polarna hade fölsedagsfest, så hade jag antagligen träffat Banane långt före det att vi faktiskt gjorde det.
Och så var det ju den gången, för ett bra, bra tag sen, när jag också snokade på facebook. Jag kom på nått sätt in på en bruds sida, jag har träffat denna bruden nån gång, hon är kompis med en internetpolare till mig. INGEN connection med min riktiga värld. Förutom det att på hennes gemensamma vännerslista stod, inte bara min internetpolare, utan också Love. Min dåvarande klasskamrat.
VAFAN?!
Dom var tydligen internetpolare, dom också. Men kom igen!
Internet har gjort det redan så lilla Sverige ännu mindre.

Ja, fast det är ju kul med sammanträffande.
Fast inte när dom händer HELA TIDEN!

hejje

Kan ju såhär på efterhand förtälja att det blev fan inte mycket skillnad.
Fortfarande massa skit ÖVERALLT som man inte vet var det ska göras av med. Får väl försöka sortera det som jag faktiskt vet var det egentligen hör hemma, och lägga resten fint på en hylla och lösa det så småningom.

Alla mina filmer, spel, böcker, tavlor, prydnader och annat skit som jag vet är mitt och som jag vill fortsätta hålla fast i är i vart fall lagt i två, nu ganska tunga, lådor.
Lite mer som ska packas ner, men det är mest lite personliga grejjer. Dagböcker, lappar man sparat, gamla kalendrar och skit som kan vara roligt att behålla.

Men nu! äta lite.
Sen! lägga saker på dess rätta plats.

hejje

Jag tänkte ägna söndagen till att städa. Och det har jag gjort också. Eller ja, jag har hängt in mina kläder i garderoben, ivartfall. Eller ja... typ.
Men att städa dessa helvetsrum med hur mycket prylar och skit överallt är fan inte roligt. Och, frankly, ser jag ingen större poäng i det. Att sätta alla saker på plats, sortera mina filmer och rätta till snea tavlor.
Om två veckor åker jag till Paris. Efter det återstår några få veckor tills vårterminen börjar, då jag förhoppningsvis ska börja plugga Filosofi, och samtidigt flytta.
Så istället för att sätta filmerna i hyllan, la jag ner dom i en kartonglåda.
och mina böcker, och mina få skivor.

Sen ska jag fortsätta med mina prylar, tavlor, random saker.
Så blir man av med allt skit och kan ha det nåttsånär rent dom sista veckorna här.

Ja!
Nu ska jag fortsätta

hejhej

Åh så nöjd jag är.
Och fan vad bra dom är på Big City Tatoo, helt fantastiska. Dessutom sjukt trevliga.
Jag var ganska nervös innan, nära på att ändra mig. Mitt hjärta slog hårt och precis efter han sa "Nu kommer det ett litet stick" hann jag tänka "Sjukt dumt av mig att ligga och tänka på smärtan, tänk på nått annat förfan"
Sen stack han igenom nålen. Jag han inte komma på nått annat att tänka på än "Va? Var det allt? Det kändes fan knappt..."
Verkligen, kändes knappt. Efteråt berättade jag om sista jag piercade läppen. När killen inte fick igenom smycket, tryckte igenom nålen igen sen fick jag beskåda min nya piercing med käften full av blod.
Ja, det var inte konstigt du var så nervös då, ju, sa dom.

Nöjdenöjden är jag. Förutom att jag absolut hatar att komma till Ängelholm. Alltid lika rädd för en sak som jag hittintills sluppit, varje gång jag av nån anledning varit förbi där. Men idag självklart hände det. Uscha, jag ville kräkas efteråt.
Fan att jag hälsade... jag skulle bara ignorerat och gått förbi.

Sen var det vidare in till den riktiga stan, Helsingborg. Lämnade saker på biblioteket och lånade Soul Calibur 4. JADÅ! tänkte jag när jag såg det. Snatchade det åt mig snabbt som fan, fallifall mamman med barnvagn nån meter ifrån mig skulle få för sig att ta det.
Har velet spela det ett bra tag nu. Älska biblioteket som lånar ut spel till oss fattiga!

Köpte senare strängar till morfars gamla mandolin. Och gammal är den. Han fick den när han var 15, han är 82 nu. Ny var den ju heller inte när han fick den, men minst 67 år gammal ivartfall! Snart antik, vafan.
ASsvårt att stränga om, för övrigt. Krokar och fanskap och sen skulle man stämma upp den högt som fa-an. Och jag som är så rädd bara för att stämma gitarren... för att strängarna så smälla, alltså.
Vettskrämd.

Och nu då, spela mandolin eller Soul Calibur?

hejje

Som sagt det här med att göra "verkliga" saker. Saker där jag inte förlitar mig på nån annan, situationer där det är jag själv som kör.
Bokstavligen.
Jag är 19 år och övningskörde för första gången bara några veckor sen. Anledningen varför jag inte börjat tidigare? Jag har inte vågat, inte kännt mig redo, inte kännt behov av körkort, om jag sätter mig i bilen kommer jag göra illa nån! Enligt min engelskalärare på gymnasiet ett moget/vuxet beslut. (det diskuterades, nån gång, om man var vuxen när man har fått körkort)
Men nu har man ansett det att det är fantame dags att jag fixar detta kort, så vi började öva.
De båda gånger jag övningskört på vägen har jag efteråt kännt "NEJ NEJ NEJ INTE IGEN JAG VILL INTE JAG VILL INTE"
Precis vad jag trott, alla dessa år, alltså. Det är fan så jävla mycket man ska hålla reda på bara för att svänga in nånstans. Det är ASSVÅRT att köra bil!!

Men idag var det ivartfall dags igen. Far skulle nått ärende på Jula i Hyllinge samt Clas Ohlsson på Väla och han tyckte jag kunde köra.
"NEJ NEJ NEJ JAG VILL INTE JAG VILL INTE" tänkte jag, fick panikkänsla och började nästan gråta när jag gick upp för att göra mig iordning.
Vi körde först upp på Karlssonparkeringen för att värma upp; körde lite, backade lite. Sen ut till Hyllinge. Första som hände på den smala vägen vi körde in på var att en fet jävla lastbil kom mötandes. Jag körde in till sidan och bad far byta plats med mig.
Sen körde inte jag mer.
Förren vi skulle hem. Och enligt MIG, iallafall, så kändes det Mycket bättre, helt plötsligt. Det kanske rent körmässigt egentligen gick sådär, men jag fick ivartfall inte panik varje gång det var dags för en sväng, och magen gjorde inte ont efter jag fått motorstopp.

Det är ju faktiskt en förbättring. Små små steg får jag ta.
För vafan, vilken idiot som helst kan ju köra bil. ALLA kör bil!
Varför ska inte jag klara av det för? Jag är förfan bäst i världen. Klarar allt.
Kan alla andra så kan jag.
Bara att ta det lugnt och inte sätta för stor press på mig själv.

HADET

Att det ska vara så svårt att ta telefonen och ringa ett samtal, till en främmande person, och fråga nånting. I detta fallet till Big City Tatoo och fråga om man måste boka tid för att pierca sig, och isåfall göra det.
Jag menar, människor gör det varje dag, det är inget konstigt. Man ska göra sånt, det hör till vardagen.
Jag vågar fan knappt ringa min bästa vän och fråga om man får hänga på en fredagkväll. Så man skickar ett sms fast man vet att hon inte har pengar till att svara på det...
Men jag är så sjukt rädd för verkligheten. Allt som är utanför detta huset är lite skrämmande. Jag är liksom alldeles för bekväm, har aldrig riktigt behövt göra nånting själv. Är väldigt, oerfaren. Vill helst att alla andra ska ta tag i saker åt mig.
Detta kommer förstås ändras en stor del när jag åker till Paris.... själv... i 2 månader.
Dessutom har jag suttit hemma och inte haft nån verklig kontakt med omvärlden alldeles för länge.
Jag drar mig tillochmed för att åka in till stan, nu nån dag, och lämna saker på biblioteket. Samt lite andra ärenden, bla köpa mandolinsträngar och åkte till Ängelholm för att pierca om läppen.

Nä, jag får fan ta mig i kragen och ringa dom nu. Hur farligt kan det vara.

Drömmar works in så väldigt mysteriska ways.
Inatt drömde jag att jag hade fest och en kille jag gick i högstadiet var där. Varför? Jag gick inte ens i samma klass som honom. Vi hade franska ihop, men det var allt. Jag var inte precis polare med så många, tror för dom tyckte jag var lite underlig, kanske.
Så VARFÖR i hela friden dök han helt plötsligt upp i min dröm?
Kanske inte så konstigt egentligen. Jag tänkte nämligen på Paris häromdagen, kom och tänka på frasen "Le chat est fantastique", som yttrades en gång på en franska lektion och det var just han som sa det. Så min hjärna tyckte väl det var kul att slänga in honom på dansgolvet på min fest.

hejje

Jag bör nog skaffa mig en bättre syn på mat. Hur mycket det är normalt att äta, hur ofta man ska göra det. Liksom, är det okej att jag är småhungrig nu när jag åt middag för knappt 2 timmar sen? Jag åt inte så mycket, förstås.
Räknade lite på kalorierna jag har fått i mig idag och kom väl upp i typ 1000.
(en macka, en kanelbulle, en banan, lite pasta med ostsås och nån bit korv)
Och det är ju för lite, eller hur?
Fast samtidigt är det väldigt svårt att inte få ångest över maten när man gått upp i vikt och inte rör på sig. Och att röra på sig, det är fan inte lätt. Inte när man inte har någon energi alls, helst skulle liksom jag vilja sova hela dagarna, och dessutom blåser det höststorm ute varje dag så man blir inte så pepp på att gå ut.

Jag bör nog ändå äta en banan, faktiskt. Iallafall en banan.
En banan, lite te, mer Desperate Housewives (har börjat titta i brist på annat...) och fortsätta sticka på min halsduk.

hejje!

Jag blev så sjukt lurad imorse. Jag ställde mig på vågen, första jag gjorde, och blev gladeligen överraskad att jag på nått sätt vägde 2 kilo mindre än vad jag brukar göra.
Efter 20 minuter av tv-tittande vägde jag mig igen. Helt plötsligt vägde jag 2 kilo mer, igen.
Är det fel på vågen eller fel på mig?
Sen försökte jag Zumba, men jag pallade inte. Jag är så sjukt trött. Kanske ska ta det lite lugnt, ändå, det rosslar fortfarande lite i halsen, ibland, när jag andas. Jag har fortfarande kvar hosta från min förkylning, alltså.

Och så bakade jag kanelbullar. Det kommer sluta med att jag äter upp alla själv. Inte på en dag, försåts, men ändå.

Ska man vila lite kanske?
ja ja, kanske det.

hejje

Jaha,
där börjar tydligen en Praktisk filosofi-kurs på Lunds Universitet till våren.
Har jag bara missat det innan eller har det lagts till nu? Jag har ju varit helt säker på att där inte började nån där till våren och därför fick det bli Göteborg eller kanske Stockholm.
För jag vill ändå bo i en "storstad" (så stort det nu blir här i Sverige alltså...) Jag är trött på Helsingborg och vill bort och uppleva nått nytt.
Jag har dock funderat på möjligheten att läsa en distanskurs så att man kan stanna i närheten av Nyvång så man kan övningsköra och ta körkort nångång. Men distanskurs, då behöver man ju knappt gå utanför dörren, träffar inga nya människor. Nej, det känns ju inte helt okej.
Vänner var också en anledning att stanna kvar, men alla verkar ju flytta till Danmark, ändå.
Jag har ivartfall varit helt inställd på typ Göteborg. Problem att skaffa boende och sånt förstås men det hade väl löst sig.
Men att Lund faktiskt har en kurs till våren ändrar nog allt. Jag kan flytta hem till min bror (visst?), ta körkort och kommer ändå hela vägen ner till Lund typ varje dag.

Fast saamtidiigt känns inte Helsingborg alls lockande. Skåne överhuvudtaget, faktiskt.
Jag vill ha nått nytt.

jag anmälde mig ivartfall, får se vad som händer.

En gång i tiden hade jag en cool stil, och jag försökte inte ens. Den bara hände, liksom. Och jag var nöjd. Sen hände nånting, och av nån anledning tröttnade jag på mina kläder och jag försökte hitta nånting annat. Jag orkade inte tänka på kläder eller att klä på mig så jag började använda klänning. Det var asbra, tyckte jag, man tog på sig tights, en klänning och en tröja sen var man påklädd. Hur enkelt som helst!
Men det blev också tråkigt efter ett tag. Nu sitter jag i en situation där jag inte har nån stil överhuvudtaget. Min gamla stil, med tshirtar och skit, känns inte helt rätt, samtidigt som inget annat heller känns rätt. Dessutom har man ju inga pengar till att ens köpa nya kläder, ändå.
Jag vill inte se tråkig ut. Men jag vill inte försöka se annorlunda ut heller. Det gjorde jag aldrig innan. Min stil hände som sagt bara. Men vad hände med den sen?
Varför började jag tänka så jävla mycket på kläder? Det dög ju innan?
Samtidigt är jag väldigt skeptisk för t-shirtarna. Det känns så TITTA PÅ MIG JAG ÄR NÖRDIG. Så tänkte jag iofs heller aldrig innan. Men nuförtiden är jag alltid jättemedveten när jag har en av dom tröjjorna på. Som att jag bara har den för att TITTA PÅ MIG JAG ÄR NÖRDIG
Att det är det enda jag har att erbjuda. Att det är det enda jag är.
Genom att ha "normala" kläder skulle jag visa att jag faktiskt är intressant ändå.

Ja det har varit ett konstigt år. Jag har inte riktigt varit mig själv. Väldigt väldigt självmedveten, uppenbarligen. När började jag tänka så jävla mycket på allt, egentligen?
Får sluta med det.

hejje

Jag håller som sagt på att söka runt efter ny musik att tycka om, och tankarna vandrade till Muse, då jag såg en reklam för dom. Jag tänkte dom är kanske värda att börja lyssna på. Inte bara att sångaren ser ganska spännande ut, jag kom dessutom att tänka på videoklippet ovanför, eller ivartfall ett liknande, som en vän en gång visade för mig.
Det är alltså Muse som spelar live, på nån tillställning, och dom har blivit tillsagda att helst inte sjunga alls. Dom kommer alltså spela låten direkt från skivan, med andra ord Playback.
Detta tyckte uppenbarligen Muse var bull. Titta från cirka 0.40 och tills han slutar "spela" piano. (sen blir nämligen kvalitén verkligen anmärkningsvärd)

I ett annat klipp jag såg så hade dom tillochmed bytat instrument med varandra och t.ex sångaren spelade trummor. Lite galet!

Sjukt roligt, ju.
Bara det får mig att vilja lyssna på dom. Nu är det bara en fråga om jag tycker deras musik faktiskt är bra...

Ikväll spelar tydligen bob hund på the Tivoli. Det fick jag nyss reda på. Hur kan jag ha missat det?
Jaja, inte som att jag hade haft råd att gå ändå.
Hade ingen tvivel på att jag skulle sitta hemma ikväll, tills jag fick reda på det. Nu har jag funderat lite smått på om jag inte skulle ta tag i att göra vid sig och dra till Hässleholm, möta upp med Louise, och gå på den där ctrl alt dance grejen. Fast jag vill egentligen inte. Men ändå tvivlar man. Varför? För man har nån sorts press på att man måste göra nått när det väl händer nått. När man suttit sysslolös och velat göra nått, så många gånger och så länge, så känns det jävligt dumt att sitta hemma när man kunde varit uta och träffat folk.
Meneee, nä. Känns inte lönt just ikväll när mitt liv förhoppningsvis börjar, på riktigt, om en månad, ändå.

Jag ska försöka hitta på nått roligt att laga till mat, kolla på Bio Dome, Zumba lite, sticka lite.
Det är najs att vara ensam hemma. Jag längar SÅ JÄVLA HÅRT tills jag flyttar hemifrån.

hejje

Jaha, det var fan sista gången jag var hos doktorn pga av min hals. Upptäckte igår att jag hade några små vita prickar på mandlarna, så mor ringde doktorn och bokade tid imorse. Jag kom dit, förklarade att jag har haft problem med halsont och halsflussliknande symptom sen mars förra året. Så dom testade min hals och kom fram till att det inte är halsfluss. Ja men det visste jag ju redan. Så jag frågade doktorn Vad kan det bero på, då, om det nu inte är halsfluss, eller körtelfeber, eller det ena eller andra. Han svarade att Jamen halsmandlarna är kroppens infektionsförsvar, eller whatever. Alltså när man är sjuk nån annanstans, eller nått, så tar mandlarna hand om infektionen eller hur fan det nu än fungerar.
"Jaha, så då får jag bara leva med det då"
"Ja, du får leva med det"
sen åkte jag hem.

Det känns ju bra. Jag får "leva med" att jag i princip alltid har ont i halsen, ofta blir förkyld och då och då svullnar mina halsmandlar upp till gigantiska propotioner och jag får 40 graders feber.
Ja men det är lugnt, jag kan leva med det.

Om jag förstod det han sa rätt, dock, så betyder det ju bara att jag typ alltid är sjuk, bara att det inte är mina halsmandlar det är fel på, utan egentligen sitter felet nån annanstans, men min hals får ta smällen.
Då får dom ju hitta DET FELET ISTÄLLET.

Pallar icke

hejje

Bah, att där alltid ska vara nånting att oroa sig över. Fick ett brev från CSN idag, det fattades uppgifter i min ansökan, fyllde aldrig i hur mycket man ville låna för flygbiljett. Kunde dock inte göra det vid det tillfället eftersom man inte fått svar från Kilroy om hur mycket det skulle kosta, än. Så det var ändå väntat att dom skulle bitcha om det. Nu är ju inte det problemet utan problemet är Om man kommer få pengarna i tid. Kursavgiften och all skit ska betalas 20 dagar innan kursstart, alltså den 6e oktober. Lär ju icke få pengarna innan dess men Mor har tydligen så hon kan lägga ut. Dock, vill man ju ha fått besked från CSN innan dess, så hon inte lägger ut och så helt plötsligt får jag besked om att jag inte beviljas studielån. Jag ser ingen anledning till varför jag inte skulle få det, jag menar mina systrar har gjort samma sak, alltså studerat språk sådär utomlands, och fått beviljat, jag har bra betyg och har alltid skött mig. Har inga skelett i garderoben som skulle få dom på andra tankar, liksom.
Men man kan ju inte låta bli att tänka "tänk Om..."

För, ja, tänk om. Vafan gör man då.
Sjukt jävla jobbigt är det, också. Sitter just nu inne med samma känsla som jag gick runt med hela sommaren; vissa saker är inte riktigt klargjorda än och man vet inte riktigt vafan som händer eller vad man ska göra med sitt liv den närmsta tiden, men man vet att Snart, snart, så vet man. Måste bara vänta på svar från nånting...
Och det är pissigt. För man vet att man snart vet, men just nu känns det... hopplöst.

Får Zumba lite, för att få mig på andra tankar. Aktivera sig och sånt!
HEj

Jag tillbringade fredagskvällen i Höganäs med äckelpapporna Love och Ben. Vi drack lite vin, spelade lite Heroes of might and magic 3 och senare litta Monopol. Det spelades, som alltid med monopol, i timmar. Klockan 5, på morgonen, gav dom andra två upp för jag var den klara segraren. Var faktiskt väldigt kul att spela, trots att dom två är helt störda i huvet.
Sedan somnade man gott på soffan, med tvn på, och vaknade några timmar senare av TV-shop. Det gjordes reklam för det ena och andra, blandannat den här nya work-out grejjen Zumba. Det är princip bara att man dansar sig ner i vikt med hjälp av en instruktionsvideo. Eftersom man varit lite slö dom senaste... 19 åren så kände jag att det där hade varit kul att testa. Jag menar det är kul att dansa och jag behöver röra på mig.
Bör väl inte säga för mycket, kanske staten kommer och tar mig! men jag kollade nyss klart på Basics videon. En timme där tre instruktörer visar olika basic dansmoves.
Sjukt kul var det! Trots dåligt med platssamt att när jag gör det ser det nog inte ut som dans, egentligen... snarare, en klump som står och hoppar och viftar på armar och ben.
Men som sagt, kul!
Jag rekommenderar det, änsålänge, för dom som inte riktigt pallar träna på gym eller ut och jogga och sånna grejjer.
(finns på piratebay...)

Borde egentligen gå och lägga mig, kanske. Var astrött innan men då var det för tidigt för att gå och lägga sig en lördagkväll! Ja om man inte är 6 år gammal, alltså. Som Sebbe (han är väl 6?). Passade honom lite smått ikväll och han gick snällt och självmant och la sig halv 10.
(passa är för övrigt lite att ta i. jag bytade Wiispel åt honom imellanåt och släckte lampan till honom)

hejje

Jag hatar att jag lyckats vända på dygnet. Idag sov jag dock nån timme vid femtiden, så det är inte så konstigt att jag inte kan sova nu. Men ändå. Har börjat titta på Men in Trees, det är ett bra tidsfördriv om natten.

Jag skrev en jävla massa om musik och bla bla bla, men jag redigerar bort det. Jag läste igenom det och försökte få fram nån sorts poäng. Orkar inte ens förklara kort vad det var. Blev jävligt trött av att tänka och skriva om det.
För det är helt onödigt.
Vad jag först och främst vill säga är
GE MIG MUSIKTIPS
och så kan det räcka med det.

Imorgon ska jag nog in till stan och köpa broderingssaker, samt besöka Bemes och kolla på gitarrer. Tycker det är en vettig sak att använda lite av fondpengarna till, faktiskt.

HEJJE

Mje, har kommit in i en sån där fas där jag knappt är hungrig och blir mätt på typ ingenting. Fan, jag åt för två timmar sen men känner mig fortfarande så mätt så jag nästan mår illa.
Och för två veckor sen klagade jag på att jag alltid var hungrig och kunde äta hur mycket som helst...
Vad är felet?
Pallar nicht.

Jag städade för övrigt min laptops tangentbord, idag. Efter nån timme lyckades jag klura ut hur man fick bort det, vilket inte var så krångligt som jag först trodde. Torkade bort kletiga läskfläckar och fick bort massa damm under tangenterna. Man skulle kunna tro att dom är felfria och det ska vara en fröjd att skriva på nu, men det är fan värre än innan. Ä och N är sjukt bångstyriga. Undrar vad det kan bero på... Kanske får ta en tur under tangentbordet igen, imorgon.
Knapparna är ivartfall inte kletiga längre!

hejje

Vid åttatiden var jag jättetrött, men jag tyckte det var för tidigt för att gå och lägga sig, så jag satt uppe, gjorde typ ingenting, tittade på Men in Trees. För knappt en timme sen fick jag inspiration till att skriva en låt. Så det gjorde jag. Nu är klockan två och jag känner inte riktigt för att sova, men jag borde väl.

Låten, förresten, blev jag faktiskt nöjd med. Det är fan den tredje, hela, låten jag skrivit som jag inte hatar! Ja, det är ju typ ingenting för nån som faktiskt kan skriva texter och skit på ett bra sätt, men jag kan inte sånt. Skriva texter och skit, alltså.
Fast det går framåt!
Vill bara ha en vettig stålsträngad gitarr, också. Helt plöstligt har jag blivit lite kräsen och vill gärna att min gitarr ska gå att stämma, och sånt. Brydde mig fan knappt ett dugg när jag gick i skolan och rent logiskt kanske spelade mer och, ja, whatever.

Blir kanske en liten tur till banken och mina fonder. En ny stålsträngad behövs!
Och inga föräldrar som drar nått stunttrick, den här gången, och betalar för det i smyg, som dom gjorde med min dator!
haha

hejje

"...medan en av hans kompisar har en jävla hagga som är så jävla gammal och ful så man kan bara spy på henne " - Anna Anka.

hahahahaha
Hon är ju hur skön som helst.
Jävla Bjuvsing, hahaha.

"dom ser ut som skräcködlor"

hahaha

Gud vad jag saknar Björn. Min lärare och mentor under mina tre gymnasieår. Så tacksam jag var redan första dagen på Mega när jag fick sätta mig vid hans bord och bli hans mentorselev. Jag saknar inget annat med Mega, jag är bara tacksam för de fina åren och dom fina människorna jag fåt träffa, men jag saknar Björn, nått otroligt. Han är den absolut finaste och bästa människan jag någonsin kommer ha äran att träffa.

Anledningen till varför jag kom och tänka på det är pågrundav att han har skrivit HIFs nya hyllningslåt, eller vad det är, och jag tittade på klippet om det på Sydnytt.
Helt fantastisk.

Varje år ger Björn sina mentorstreor varsin skiva, som han valt speciellt till var och en (jag fick Sunhouse, Crazy on the weekend), och en sånhär personlig text. Det här skrev han till mig:

Kära Sofi! När jag skriver detta är det tisdag eftermiddag, soligt och varmt utanför lärarrummet och jag sitter ensam vid datorn och min Ipod shufflade precis fram en sorglig Glasvegas-låt (Ice Cream Van) som direkt försatte mig i någon sorts sentimental sinnesstämning. Jag började tänka på hur fina människor jag har runt mig här på skolan och hur lätt det är att se positivt på världen och framtiden i den här omgivningen. Som mentor har jag ju fördelen att lära känna och komma extra nära några av dessa människor och du är verkligen, verkligen en av dessa fina människor, Sofi. Med din härliga blandning av seriositet och sprallighet, humor och allvar och öppenhet och integritet har du tagit dig in i mitt mentorshjärta och det kommer att bli tomt efter dig i gruppen. Det är inte bara på det personliga planet du är en inspirerande människa, utan även som elev har du varit enastående. Jag tänker inte bara på dina strålande betyg, utan också på det faktum att du alltid tar emot undervisningen så fint; du försöker se nyttan med allt, men har också ett moget sätt att reflektera över både kunskapen i sig och undervisningsmetoder och på ett positivt sätt ifrågasätta de saker som du inte är nöjd med. Inte på något sätt för ifrågasättandets skull, utan för att kunna förändra och förbättra. Nu är det Klubbland i Ipoden och det känns som ett tecken på att jag ska avsluta den här texten till dig. Jag är väldigt glad över att Sofi utan e ramlade ner från Nic och lät mig vara med under hennes tre gymnasieår...
Kram från Björn

Jag tänker hypa den här dokumentärserien tills jag dör, för den är verkligen helt awesome. Ja, det är bara en serie om universum och dom vill antagligen inte mer med den än berätta om just det. Men den har gett mig sånt enormt perspektiv på närvaron, på världen, på livet! att jag tycker alla borde ge åtminstonde ett avsnitt en chans.
Det är dock mycket möjligt att kanske ingen annan reagerar på det så som jag gjort. Att man kanske inte bryr sig.
Jaha, universum är sjukt stort och det finns saker där ute som jag inte hade en aning om, vadå då?
Men om den kan omkullkasta och förvirra mitt sätt att tänka, så som den gjort, så kommer den säkert beröra er med. Även om det bara är en liten del av vad jag känner.
Jag menar, jag är en erfaren skeptiker till livet och hela vår existens och meningen med allt det här. Men, wow, FATTAR ni att vi inte borde existera. Det är helt otroligt att vi gör det och jag börjar faktiskt bli väldigt tacksam för det.
Jag börjar tillochmed acceptera att mitt liv inte är särskilt spännande och jag kommer aldrig bli Marie-Antoinette. Och, tro mig, det betyder mycket kommande från mig. Jag hade aldrig ens kunnat försöka tänka den tanken för nån månad sen. Att jag skulle vara nöjd. Men nu: det är Mitt liv, speciellt och tillochmed unikt, och hade nån minimal aspekt i skapandet av vårt solsystem, av universum, varit annorlunda så hade ingen av oss varit här för att uppleva det.

Vår plats i universum är så sjukt osäker utan att vi är medvetna om det.
Titta på serien!
(måste trycka upp den ninjavideo helper beta 0.3.9 grejen för att kunna se)

Se ivartfall Secrets of the sun eller Another Earth.

hej!

Tittar på Big Brother på Kanal 5, just nu. Den säsongen när Linda Rosing var med. Den enda säsongen jag nånsin sett, och jag är ganska säker på att vi följde den ganska hårt.
Det var länge sen, dock, jag var väl 14, kanske. (två killar har septumpiercing! lite före sin tid, eller. blev ju inte en massvåg av septums förren 2-3 år senare, ju)
iallafall
Det är just det avsnittet som är typ det enda jag kommer ihåg nånting från. När ena septumkillen får i hemligt uppdrag att ta sönder en gul skål och skylla på nån annan. Och medan han gör det går han runt och säger "Allt är relativt... allt är relativt"
Det har jag fan citerat hur många gånger som helst, och varje gång tänkt på när han går runt där i Big Brother-huset.

helt otroligt ointressant! men ändå
hej

Idag var jag jättevuxen, och det var roligt. Jag skrev en inköpslista (!) sen tog jag bussen till Hyllinge, käka lunch på Graffiti Café (kunde varit godare) sen gick jag in på Maxi och handlade efter min lista. Och jag hittade ALLT jag skrivit på den, helt själv! Nöjd var jag. Nöjdast blev jag när jag hittade gelatinbladen typ direkt. Så nöjd att jag glömde kolla om dom hade några som inte var gjorde på gris.

Och sen, på vägen hem, hände det bästa. Jag tittade på träden, som börjat gulna, och log. Sådär, genuint glad, för att hösten är vacker.
Äntligen har min likgiltighet börjat släppa! Hela året har jag varit helt borta i huvet och inte alls varit mig själv. Våren kom och gick och körsbärsblommen blommade utan att jag kände egentligen ett skit.
Men nu, jävlar. Nu kanske jag slutar tänka så jävla mycket och slutar vara så otroligt medveten om allt jag gör och varför jag gör det.
Ja, ska inte gå in mer på det.
Jag är nöjd iallafall

hejhej

Fy fan vad jag sov imorse! Det var helt underbart. Jag drömde två jättespännande drömmar och vaknade då och då upp ur dom men var i ett tillstånd där jag typ var vaken, men ändå fortfarande drömde. Så jag somnade om och fortsatte drömma.
Tillslut fick jag ett sms av Mior vid 12tiden. Då vaknade jag till på riktigt och var väl tvungen att gå upp.
Jag gillar dock verkligen det här med att vara arbetslös och kunna sova hur mycket som helst. När man väl är vaken är det kanske inte så roligt. Men just det här med sovandet är underbart.

ja ja ja nu får man väl aktivera sig lite och kanske tömma diskmaskinen och röja lite på ovanvåningen, kanske kanske

hejje

Rex DiMera (från days of our lives) är med i den där nya filmen The Ugly Truth!
inte konstigt att han lämnade Mimi.

Men fan, lite spännande, man ser ingen av Days of our lives-karaktärerna nån annanstans än kanske i nån annan såpa.
Vad kul för Rex att han lyckades ändå!

Fruktansvärt sorgligt, men höjdpunkten på min dag är middagen.
Det är som en checkpoint. Man försöker så gott man kan att fördriva tiden framtill klockan 7, sen kan man mätt och belåten försöka fördriva tiden framtill klockan ca 1o, då man går och lägger sig och försöker sova i 2 timmar.

Måste komma på nånting givande att göra! Kan inte sträckspela tv-spel, hur roligt det än är. Jag har inte tålamodet.

Måste hitta en hobby!

Nästa avsnitt av The Universe som jag tog mig tid att titta på tog upp möjligheten av att en annan planet som jorden kan existera, och isåfall om det på denna planet fanns intelligent liv.

Jag har alltid, utan att veta så mycket fakta, tänkt att det är klart som FAN att det finns liv nån annanstans i universum. Man påstår att universum är oändligt hur kan det då inte, någon annanstans, finnas nånting som liknar oss människor.
Eller iallafall mikroskopiskt liv. Nån planet som liknar jorden som den var för ex antal miljoner år sedan innan nån random varelse bestämde sig för att krypa upp ur havet.
Den känns ju fantastiskt otroligt att av alla galaxer, av alla solsystem, att vi skulle vara dom enda.
Dock är det inte särskilt relevant att prata om andra galaxer. Man får rikta in sig på Mjölkvägen (eller vad heter vår galax egentligen på svenska?) och solsystemen vi hittar i "närheten" av oss. Planeterna där, som kan likna jorden och alltså inte stora jävla Gasjättar som t.ex Jupiter, är tydligen nästintill omöjliga att hitta, eftersom dom är små och sådära. Att leta efter planeter i andra galaxer ska vi alltså inte ens tänka på.
Mjölkvägen innehåller dock nog med stjärnor och potentiella planeter för att jag ska fortsätta hålla mig fast vid min åsikt om att det är klart som FAN att det finns mer liv där ute.
Det måste det finnas. Eller?
Jag håller fast vid min åsikt en stund in i programmet och lägger till "Att vi skulle vara dom enda som existerar i universum känns lika Otroligt som att vi faktiskt gör det"
Förstår man?
Alltså dom kriterier som spelar in i bildandet av en planet som våran är så Otroligt specifika att det är sjukt hur vi ens kunde bli till. Det är typ 1 på miljonen x1000000
Planeten får inte vara för stor, inte för liten. Den måste ligga så och så långt ifrån dess sol så att vattnet kan vara flytande. Och denna "Guldlocks-zon" kan variera beroende på vad det är för sorts stjärna planeten kretsar runt. Helst ska man ha en "Jupiter" i utkanten av systemet som har en så massiv dragningskraft så den skyddar oss från meteorer som annars hade kunnat slunga sig in i oss och utrota allt liv som kanske hunnit rota sig.

Ja, dom nämde mer än så men jag ska inte bli mer långdragen än vad jag redan blivit, utan komma till saken.

Det kan mycket väl vara möjligt att vi är dom enda. Att vi är nått sorts, galet, sammanträffande.
Det här slängde om min världsbild helt totalt. Jag tror inte på sammanträffanden. Jag är inte troende men jag vill gärna tro att det är nånting mer där ute som gör att min existens här på jorden inte är helt meningslös. Utan den tanken, trots att jag kanske egentligen inte tror så mycket på det, utan gör det för att jag måste göra det, hade jag kunnat gå och hoppa från en bro nånstans direkt eftersom jag annars saknat nån sorts mening.
Men när jag såg detta programmet... jag vet inte riktigt vad jag ska tro längre.
Jag kände tillochmed nån sorts Tacksamhet, för att jag existerar. Och det är nånting helt nytt för mig.
Jag menar, vi borde inte finnas. Men vi gör det.

Tanken på detta, att vi skulle mycket väl kunna va ensamma i universum och allt vad tankar det medför, är för mig så Överväldigande att jag, när programmet var slut, nästan fällde en tår.

får sluta tänka på den en stund nu och spela Dead Space istället!
lite ironiskt passande, kanske

Måste dock bara avsluta med att säga att, Universum är otroligt vackert.

Jag tittar för tillfället på ännu ett avsnitt ur dokumentärserien The Universe. (om ni minns mitt inlägg om solen och allt det där) Detta avsnittet handlar om andra Galaxer och det är så SJUKT.
Jag var tvungen att pausa och tänka över vad dom precis sa.

Dom flesta vet säkert att allt vi ser är ljus. Ljus som studsar på olika föremål och studsar tillbaka och låter oss se saker. Ungefär så är det, va? Ljuset färdas, som dom flesta säkert också vet, en viss sträcka på en viss tid. Det betyder att allt vi ser är egentligen inte föremålet, i sig, utan ljuset det skickade ut för en tid sedan. I solens fall, tillexempel, är det ljuset det skickade ut för 8 minuter sen, eftersom det är så lång tid det tar för det att färdas till jorden. I glasets, som står framför mig, fall så handlar det om millisekunder. Men likväl, inte glaset jag ser utan ljuset.

Flera gånger när man har tittat på stjärnhimmeln har man förundrats över hur stjärnorna jag ser kanske inte ens existerar längre. Det kan dock ta flera hundra, tusen! år tills vi på jorden får reda på det, eftersom stjärnorna är så långt borta att ljuset tar otroligt lång tid att nå oss.

Men när dom började snacka om galaxer blev det för mycket.

Man fick se bilder på olika galaxer dom tagit bilder på och förklarade vad dom hette, och så. Tanken som brukar slå mig när jag tittar på natthimmeln slog mig inte alls vid detta tillfälle.
Men så nämner dom det.
Dessa bilder är snarare som tunnlar i tiden (kanske inte tunnlar men jag minns inte vilken liknelse dom använde) Ta Andromeda galaxen som exempel. Det är vår närmaste galax, den ligger ungefär 2 miljoner ljusår ifrån oss. Det betyder att bilderna vi ser på Andromeda galaxen inte visar oss hur den ser ut nu, utan för 2 miljoner år sedan!
Och tänk då på dom andra galaxerna som ligger åh så jävla mycket längre bort!
Vårt solsystem, vår jord, är ungefär 4,6 miljarder år.
Bilderna på dessa galaxer visar oss hur dom såg ut INNAN JORDEN ENS EXISTERADE

Det är så sjukt att mitt huvud nästan sprängdes när dom sa det. Man vet liksom om det, egentligen, men när man börjar tänka på det....
haaaallåja.

Nu har jag smält det, lite. Så nu kan jag fortsätta titta

Okej, hon som har hand om språkresor till Frankrike och sådant, på SI, ringde mig precis om några frågetecken i min ansökan. Jag är inte förvånad, det var en väldigt mystisk blankett man skulle fylla i där.
Onödigt att berätta precis vad hon sa men nu är det ivartfall helt bestämt:
Jag åker den 25e oktober och kommer hem den 19e december. Precis vad jag hade tänkt från början! Så nu får jag fira jul hemma ändå :)
Och så ska jag bo i studenthem, med frukost, utan kokmöjligheter. Så det blir nog att inte äta så mycket utöver det :P
Kommer ha så sjukt mycket studieskulder efter bara två månaders pluggande!
Men det kommer vara så jävla värt det.

Paris, here I come

Nu har jag gjort det! Jag har anmält mig till språkkurs i Paris! :DDDD
Kursstart den 2e november och slutar ca 8 veckor senare! Det betyder dock att jag kommer fira jul ensam, vilket är lite sorgligt, men samtidigt kommer jag befinna mig i PARIS när det nya decenniet rings in! Hur coolt kan inte det bli?! Nyårsafton blir nästan alltid en besvikelse (det är ett kännt faktum!) pågrund av all hype, men nyårsafton i Paris, det kan bli hur bra som helst. (fast man ska som sagt inte förvänta sig nånting, egentligen)

Även om jag de Senaste två månaderna inte gjort nånting, bara suttit och ruttnat, så kommer de Närmsta två månaderna bli helt annorlunda, även om jag bara kommer sitta och ruttna. För nu är det en stor skillnad; jag kan sluta oroa mig! Jag behöver inte lika vaken halva nätter och fundera ut möjliga planer till vafan jag ska göra det närmsta året, och jag slipper ha ångest över hur skrämmande det är att söka jobb! Jag behöver inte diskutera med mig själv, fram och tillbaka, om varför eller varför inte jag ska göra det ena eller det andra.
Jag ska bara sitta, och njuta, och spela massa spel jag länge velat spela (FFVII, Ico, Shadow of the colossus, Grim Fandango och så vidare...)
Och förstås övningsköra som ett sepe. Måste ta igen för tre år av att inte ha gjort det. Inte ens lite.
Fy fan det är Nu det börjar.

jag ska ta en cola, trots det är måndag, för att fira att mitt liv börjar på riktigt

:D

Radio för en, roligt för alla!Sofi Lindells program! Sofi är nitton år och ofrivilligt fast i byn (?) Nyvång. Under två timmar ska vi rycka henne ur denna miserabla tillvaro genom att leverera så jävla mycket skoj att eventuella lyssnare bör utrustas med Tena Lady (p.g.a. urinläckage t.f.a. skratt). Det kommer att handla om Monster och pixlar! Och Gorbatjorven, vad det nu är...

Nu börjar det! :D

Bristen på cola gör mig verkligen galen. Jag drack ett glas oboy och tryckte i mig två digestive kex och plötsligt var jag inte lika nere längre. Tänk vilket lyckorus det blivit om jag faktiskt druckit cola, istället, och ätit jordnötsringar! Ååh om man ändå kunde göra det utan att bli tjock.
Jag bestämde mig ivartfall för inspark och GP imorgon, efter att lille Tom frågade om jag skulle med.
Och så fortsätter jag skriva på det personliga brevet till Game Stop.

en dag, eller snarare, en timme i taget.

Jag är jävligt trött på att inte kunna bestämma mig om nånting. Jag kan inte ens bestämma mig för om jag vill stanna hemma imorgon eller åka in till stan och besöka Megainsparken. Det kanske bara är det faktum att jag inte druckit cola sen i måndags och är JÄVLIGT sugen på det, som talar, men jag känner faktiskt för tacos och chips och dipp och cola, imorgon. Jag ska ju ändå på trebensrace på lördag. Och jag HAR ju faktiskt tagit studenten från Mega, varför skulle jag gå och besöka deras inspark.

Och så gör jag det igen, diskuterar med mig själv, fram och tillbaka, för att försöka komma underfund med vad jag vill och ska göra. Även om det handlar om den mest onödiga grej.

Jag vill så gärna vara självständig och börja ta hand om mig själv och ta tag i min situation och lösa den på egen hand, samtidigt som jag bara vill att nån ska tala om för mig vad och hur jag ska göra.

Hej Elin och Sofi!

Ni ska få varsitt alldeles eget program! Sofi på söndag, 16:03, och
Elin på måndag, 16:08. Mer info dyker upp på Pang Prego-hemsan inom
kort.

Skicka gärna bilder på er själva, som vi kan lägga upp.

Puss och kram!

/ PP-redax

Haha! Jag tänkte, av nån anledning, nyss på det här och tänkte "undrar hur man får reda på det, dom kanske skickar ett mejl" Så jag gick in, på tal om, och kollade min mejl, utan att tro jag skulle få se det här, såklart!
Haha, så jag får mig ett eget program av Pang Prego, på söndag.

GOTT :D

Jag är helt otroligt ombytligt, och det är inte roligt, man vet aldrig vad man kommer vilja och känna imorgon tillskillnad från idag.
Nu tvekar jag, igen.
Paris? Kanske?
Jag började, som jag är väldigt bra på, att diskutera med mig själv och komma på argument till varför jag inte skulle åka. För att vara en person som gärna vill tro att man lever i nuet, och sådär, så är jag sjukt bra på att lägga upp årslånga planer. Min nuvarande såg ut såhär:
Kommande höst/vinter: iallafall ta körkort
plugga filosofi i göteborg till våren,
folkhögskola 1 eller 2 år
och SEN plugga teater i Paris!

Jag har dock haft planer som ser helt annourlunda ut, genom åren. Ett långt tag var jag helt inne på att bli musiklärare, ju. Och som jag sa till mig själv att "allt kan hända och ens planer kan se helt annorlunda ut om ett år eller så". Vilket i detta fall betyder att jag inte alls kanske får tillfälle eller vill plugga teater i Paris om 3 år, eller vad det blir.
Ett argument jag hade för att Inte åka, vad att jag inte ville göra det Bara för att jag inte hade något bättre för mig. Jag vet inte riktigt hur det är ett motargument, egentligen. Slöseri med pengar, eller nått, kanske. Bättre stanna hemma och ta körkort, för det är vettigt.
MEN, om jag nu om tre år har helt andra planer, så kanske jag har mist min chans att lite random åka och plugga franska i Paris.

Samtidigt låter filosofi i Göteborg ganska lockande, alltså måste jag vara hemma från Paris innan den nånting januari för att hitta nånstans att bo, flytta upp och sedan börja kursen. Så jag kan inte vara i Paris överdrivet länge, isåfall...

Det var när jag sa till mig själv att "visst, det är en jättebra upplevelse och erfarenhet..." som jag satte mig och skrev det här. Det är ju det, en SJUKT bra upplevelse, och erfarenhet, och jag älskar Paris, och jag HAR ju inget bättre för mig, och jag HAR snackat om att åka till Paris efter gymnasiet hur länge som helst.

Kanske man bara ska göra det... sluta tänka så mycket! Som sagt, man vill ju gärna tro att man lever i nuet, dessutom är det ju jag som predikar spontanitet som ett as. Nog dags att börja leva som man lär, va. Inte vara en sån bitch till samhället.
FÖLJ DINA DRÖMMAR
det är ju så man säger.

Sista motargumentet, jag vill ta upp, innan jag slutar, är att: Jag vill inte bara rymma iväg.
För det är det jag gör. Jag har suttit Hela sommaren och bara velat här ifrån, väntat på att jag ska kunna göra det. Rymma, och börja om. Men jag tänkte lite och vafan, jag har aldrig riktigt gett det här en chans. Dessa förutsättningar jag fått under åren på Mega. Människorna jag träffat, personen man växt till. Ska jag bara överge det?
Det här är kanske lite svårt att förklara vad jag menar och varför och så vidare, utan att det blir hur långdraget som helst.
Så jag lämnar det.

Ja okej, en sak till. Det här med jobb. ja jag sa ju "sluta vara en bitch till samhället" men ändå. Jag har ingen riktigt arbetslivserfarenhet. Men jag är bara 19, änsålänge, så det är kanske inte så farligt eller konstigt. Men om jag pluggar, vadå, teater i 3 år? Det får man inga jobb på? Hur ska jag kunna leva? Men det löser sig väl, det är ju nånting jag också säger hela tiden. Hela tiden, men ändå går jag och funderar och planerar för mig själv.

Jag blir fan snart galen

Väldigt effektivt drinking game, måste jag säga.

Strike while the iron is hot
Steel is strongest so say we all
And if we all were not brothers of metal would we fall? - no -
They tried to test our spirit
They tasted steel before we were done
Grinding their bones into the dust of the past
All blown away like a shot from a gun

We cast our lot together four still stand as one
Here well remain forever till our kingdoms one

Brothers of metal
We are fighting with power and steel
Fighting for metal metal thats real
Brothers of metal will always be there
Standing together with hands in the air

Let us drink to the power drink to the sound
Thunder and metal are shaking the ground
Drink to your brothers who are never to fall
Were all brothers of metal here in the hall

Our hearts are filled with metal and masters we have none
And we will die for metal, metal heals, my son

Brothers of metal
We are fighting with power and steel
Fighting for metal metal thats real
Brothers of metal will always be there
Standing together with hands in the air

Let us drink to the power drink to the sound
Thunder and metal are shaking the ground
Drink to your brothers who are never to fall
Were all brothers of metal here in the hall

Brothers of metal
We are fighting with power and steel
Fighting for metal metal thats real
Brothers of metal will always be there
Standing together with hands in the air

25 klunkar på drygt 3 minuter, varför inte.

Alltså, hjälp, det här med att söka jobb. Jag har i princip ingen erfarenhet, hur fan ska man få ett jobb då? Trots att jag själv känner att jag säkert skulle klara mig jättebra i t.ex ett butiksjobb. Men räcker verkligen bara ett personligt brev, där jag försöker förklara och ge konkreta exempel på varför jag passar så bra, för att söka jobb? Jag har ju liksom inget CV, vad skulle jag skrivit i det? "Kursledare två terminer. Korvfabrik fem dagar".

Ja ja, jag ska fortsätta fixa med garderoben sen ska jag ge mig fan på att skriva världens bästa personliga brev, riktat till Game Stop, och åka och lämna det nu i veckan.

Jag har liksom bestämt mig, det blir jobb och körkortstagande det närmaste året, tills jag kan söka till folkhögskolor igen.
Paris får vänta.

Wow, jag har verkligen blivit tjock under sommaren. Jag hoppas bara det inte syns lika mycket utåt så som jag märker av det själv. Jag håller på och rensar ut min garderob och det innebär massa klädprovande för att se vad som behålls och vad som slängs. Och saker som innan varit lite för stora, sitter nu nästan lite för tajt.
Dom här shortsen jag köpte sist vi var i Italien, tillexempel. Ett par mansshorts som alltid varit Gaaanska för stora. Inte riktigt lika för stora längre! Och dom byxorna jag fick av Idha för längesen, har alltid suttit perfekt, lite löst och mysigt sådära. Nu, för tajta.
Det är inte okej! Jag har redan varit tjock en gång i livet jag tänker inte bli det än, på ett tag.

Fast det är ju inte så konstigt. Jag har fan inte gjort nånting i sommar. Jag har varit ute och cyklat nån gång men verkligen inte tillräckligt. Har bara suttit och vältrat mig i cola och ostbullar. Inte bra för en.
Men ja, nu är det slut med det. Nu är "sommarlovet" slut och jag börjar mitt sökande efter ett liv.
Nu ska jag gå ur min dvala och sluta vänta på att nånting ska hända!

HEJ

Obamas fru "delar upp USA i två läger" på grund av att hon har Korta Shorts på sig, När hon är på semester!!

AAAAH SÅ EFTERBLIVET

Kollar på jobbannonser. Såhär stod det i en för Trappstädare:

VI VILL HA EN FULLBLODS-STÄDARE SOM KAN ALLT!
DU SKALL HA EN HIMLA MASSA GO...
DU SKALL TYCKA ATT DU ÄR STÖRST, BÄST & VACKRAST
DU SKALL VETA ALLT & KUNNA ALLT

Ganska höga krav, är det inte? Kunna och veta ALLT. Det säger fan inte lite, alltså.
Och, en himla massa go? punkt punkt punkt?
Vafan betyder det!

haha

Den enda vettiga hårfärgen att färga sig själv med är fan bara Svart.
Jag färgade håret häromdagen, det blev en jättemärklig färg. Grådaskig, eller nått. Jag vet inte, men det ser väldigt märkligt ut. Det skulle bara bli en annan nyans av blond, mörkare, inte lika blonderingsfärgat.
Går inte färga på den blonderingsfärgen. Antingen blir det ingen skillnad eller så blir det grådaskigt.
Mycket, mycket märkligt!
Ska man vänta på att färgen kanske blir mindre märklig efter att man tvättat det några gånger, eller bara färga om igen om någon dag?
Håret är ju lite sledet, inte bra att färga så tätt på, kanske.
Kanske klippa det också? Nån frisyr?
Eller fortsätta låta det växa lite till och sen klippa?

Vad tycker man!

WOWWWWW
Nu har jag sett hela avsnittet. Så jävla coolt. Jag rekommenderar det, som fan. Som sagt, perspektiv på närvaron, det är the shit.
Iallafall.
Dom snackar om solstormar och hur det 1859 skedde nånting som dom kallar The Perfect Solarstorm, men det enda teknologiskt som kunde störas på den tiden var telegrafen, alltså var det inte så farligt. Om det skulle hända NU, så har dom ingen säker aning på vad som skulle kunna hända. All teknologi hade kunnat dö, och kaos hade utbrutit.
Det mest intressant, dock, var när dom nämnde nån sorts cykel solen har. Vart elfte år kulminerar aktiviteten på solen, eller nått sånt, och det inträffar många, stora solstormar, ofta! Dom tror att nästa gång detta inträffar så kan det vara möjligt att den största stormen i modern tid träffar oss.
Och när skulle detta då vara? Jo, sist denna cykel var på sin topp var runt 2001. Det betyder att Nästa skulle vara runt 2012.

Här kommer det riktigt intressanta!

Maya-indianernas kalender, som slutar, den 6 december 2012.
Sägs förutspå världens undergång!

COOOLT.
inte för att jag vill att världen ska gå under, men det är ett coolt "sammanträffande", visst!
Hade varit ganska coolt med pandemonium, också. Människan behöver en rejäl omskakning i tillvaron, anser jag.

http://www.ninjavideo.net/video/1066

Lite perspektiv på närvaron. Första avsnittet av en serie som heter The Universe. Detta avsnittet handlar om solen.

När solljuset väl når jorden, så kan det ha existerat i flera miljoner år. Så lång tid tar det tydligen för det att skapas, i solens kärna, och sen ta sig upp och ut ur solen.
Sen tar det bara 8 minuter till jorden, när det väl kommit ut.

Fantastiskt va!

Inatt drömde jag att jag började skolan. Men inte vart som helst! Nej, på Mega Musik... jag började trean igen. Dom nya ettorna spottade på golvet och hela Stora Caféet var blått.
Tror det senare kan vara en sen reaktion på att allting målas grått på skolan?
Vad var egentligen fel på dom blåa trappuppgångarna!

Ja ja, ivartfall, jag vaknade upp med en viss sorgsen känsla. Nu när jag är så oviss om min närmsta framtid så har jag börjat tänka på och inse att Fan vad jag kommer sakna Mega. Innan och efter studenten, fram till nu, så har man mest varit nöjd, med sina tre år, och glad för att man äntligen får gå vidare i livet.

Jag börjar bli jävligt trött på Days of our lives och ostbullar, om jag ska vara helt ärlig.

Den här videon har, på sant, haft 115 miljoner tittare.
WHY?!

Jag är ganska besviken på den här helgen.
Jag måste nog sluta ha så stora förväntningar på vad livet har att erbjuda.
Eller har jag egentligen inte rätt till att ha det? Stora förväntningar.
Livet är ju supposed att vara roligt. Men man blir fan alltid besviken.
Mycket pågrundav att det roliga, man har för stunden, inte håller i sig.
För jag hade ändå roligt igår i Malmö med Love och Johan trots att det egentligen inte hände så mycket och vi mest gick en massa. Och Bob hund vad såklart bra, när jag nu såg dom ikväll.
Det skulle vara lätt för mig att säga är dock Ganska jobbig att höra live. Bara en massa jobbigt kärlekstrams och skit associeras med den låten.
Och då tycker man ju att man borde nöja sig med det. Jag kom ut ur huset, hade det trevligt, fick se ett av mina absoluta favoritband.
Men det är svårt att nöja sig med det när man i sitt huvud byggt upp ett helt äventyr.

AH! Nu ska jag sova och fortsätta drömma omöjliga drömmar, hej

Fritid
Paris är en världsmetropol vilket innebär att du knappast lär få några fritidsproblem. Paris caféer, muséer, gatuliv och klubbar är rena drömmen för en nordbo. Konstgallerierna!!

(sen var beskrivningen, på sant, slut)

Jag kan nog tänka mig det blir tre månader i Paris, ändå. Jag orkar liksom inte ligga vaken hela natten tänkandes på vad fan jag ska göra istället för folkhögskola, och jag har ju snackat om att åka till Paris efter gymnasiet i flera år. Varför inte bara göra det! Åka iväg tre månader, ta det lugnt, njuta, sen komma hem till jul och ta det därifrån. Eventuellt söka in till en Filosofikurs. Låg nämligen och sökte på det inatt och hittade att där finns nån Praktisk filosofi-kurs med platser kvar, som man kan senanmäla sig till, i Lund. Och det lät ju bra! Fast problemet är isåfall boende. Kanske lite svårt att hitta ett sånt på så kort notis...

Med Parisalternativet så slipper jag fundera så mycket. Inte lika mycket ångest. Och jag får bo i Paris!
Hallå, ja.

Hur fan söker man jobb, egentligen?
Jag är, liksom, ganska inställd på avslag från skolorna, nu, och börjar på allvar planera vad som annars ska tas till.
Att flytta är ju prio nummer ett och på ett sätt eller ett annat så ska det ske. Även om jag ska behöva leva på sossbidrag.
Hade en tid en plan på att jag skulle söka jobb på en massa tv-spelsbutiker runt om i landet och om nått nappade, se vart jag hamnar. Det låter ju ganska spännande. Att jobba i en tv-spelsbutik hade nog varit riktigt, riktigt bra. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig till! Gå runt och lämna bort personliga brev och CVn och sånt? Jag har inget CV, vafan. Litta har man ju gjort men inget som jag kan tänka mig imponera... och peronsligt brev? Jag kan inte skriva! Hjälp mig snälla någon.
Och snälla hjälp mig att somna. Ja, så är det, jag gnäller om det, igen. Men jag verkligen avskyr att ligga vaken och försöka sova i flera timmar. Man är jättetrött och vill bara sova. Men man somnar inte. Vad är grejen med det? Har lyssnat på hur mycket ljudböcker som helst denna sommaren i försök att somna lättare.
The Amber Spyglass
Liftarens guide till galaxen (ALLA FEM)
Peter Pan
Greven av Monte Christo (som var så förBANNAT tråkig som ljudbok att man ville ju dö. Han som läste kunde inte franska uttal för några öre, alls! Helt fruktansvärt)

Ja alltså det är ju... 8 böcker, nästan.
Visste ni förresten att Liftarens Guide från början var en radioserie? För BBC, alltså. Och sen anpassade Douglas Adams den till bokform? Ja alltså, den första boken var serie, två år efter kom andra boken. De tre senare böckerna skrevs väl kort efter det men gjordes inte till radioserie förren på 2000-talet.
Jag är Ganska säker på att det är så. Men jag kan ha jättefel. Har för mig att jag läste det i förorden i min systers engelska version av böckerna.

Ja, ja, alltså jag bara rabblar i försök att få tiden att gå tills jag kan fucking somna.

Två ostbullar
Två bitar Al Funghi
Tre burkar cola
Ett glas oboy

Det är vad jag har ätit idag. Klockan är kvart i elva och jag är inte alls hungrig...
Kan kanske förklara varför jag är smått borta i huvet?
Kanske ska tvinga i mig lite pizza.
Fast mår nästan lite illa av tanken.
Men ändå.
Måste ju äta.

hejje

edit 10 minuter senar: Mjo, okej, lite hungrig kanske. Får mikra lite pizza, då.

Och ja just det; jag är på BRA humör!
Det är lördagkväll och jag har sen klockan halv två spelat World of Warcraft och lyssnat på podcasts av Pang Prego, när jag mycket hellre skulle viljat festa och träffa trevligt folk. Och, jag har gått upp i vikt som fan men jag äter kaka ändå! Utan att få ångest!
För jag är på bra humör!
Det är bra, det är bra!

Hejjeee

Jag läste precis lite av mina egna gamla blogginlägg. Tror nog jag är den enda som Truuly uppskattar det jag skriver. Ibland är jag, nämligen, faktiskt rolig. Utan att mena det. Och ja, jag skrattar åt mina egna "skämt", eftersom jag, som sagt, antagligen är den enda som förstår och uppskattar det jag skriver.
Jag menar såklart inte att dom som nu faktiskt läser (jag antar utav de occasionala kommentarerna att där är nån) nått av det onödiga trams jag skriver, är för Dumma för att förstå. Jag menar helt enkelt bara att jag, har annorlunda humor eller, ja, whatever. Jag förlorade mig själv där nånstans i rabblet.
Ska, ivartfall, citera lite roligt här, som jag har skrivit, en gång i tiden. Så ni också kan få chansen att uppskatta det!
Egentligen behöver man kanske inte spekulera så mycket, är nånting roligt så är det roligt. Men jag tror det roliga här är, att jag i skrivande stund, av dessa citat, var stenseriös och bitter eller förvirrad eller whatever. Bara om nån undrar alltså.

"Imorse snoozade jag jättelänge och efter jag stängt av alarmet och bestämt mig för att gå upp så somnade jag igen. Jag vaknade 3 minuter senare ur en dröm där jag först hittade 1700 kr och smarties i min väska. Jag gick sedan ut i köket för att visa mor vad jag hittat och såg då att nån köpt bullar. Så jag utbrast BUUULLLLAAAAARR!!!! Tittade på dom, sen vaknade jag. Jag suckade lite och tänkte "Jaha... men jag får väl gå upp och titta om dom köpt bullar, då"
Där fanns såklart inga bullar."
Fy FAN vad jobbigt läge. Drömmer en skitbra dröm, med ostbullar, vaknar upp, inga ostbullar. Sjukt jävla jobbigt, alltså.
Och ganska patetiskt, haha.

"Idag var det ljust ute när jag gick upp. Det var fint. Fast förstås var jag helt förvirrad när mobilenalarmet ringde. Kommer ihåg att jag tog upp mobilen och stirrade på den tills den slutade ringa. Sov när jag kom hem från skolan också. vaknade två timmar senare, ännu mer förvirrad än i morse. Efter en liten stund upptäckte jag att jag inte hade min tröja på mig längre, då blev jag ännu mer förvirrad...."
En KLASSIKER. Egentligen från min bilddagbok, ursprungligen. Men jag är ju så sjukt förvirrad så det är inte sant. MobilENalarmet.... klockrent.

"Jag gick och la mig fan i tid. Var skittrött och somnade gott vid 22.00. Tänkte "gott, då får jag sova 9 timmar, ska lägga märka till hur läget är när jag vaknar imorgon" Nej då. Då vaknar jag 1 ½ timme senare, dörren är vidöppen, alla lampor på i vardagsrummet, katten leker och väsnas och föräldrarna pratar högt som fan från nedanvåningen."
Okej, jag skrattade inte högt åt den här, men det är ändå ganska roligt. Märker dock nått sorts genomgående tema. Jag skriver, eller skrev? alltså bara om hur jävla dåligt och konstigt jag sov? Det var väl faaan vad dåligt man kan ha det då, haha.

"Sträckte mig nyss för att äta mina sista Ahlgrens bilar (har för övrigt tryckt i mig 2 påsar ikväll) När jag upptäcker att jag redan ätit upp dom. Jag tittade överraskat ner i den tomma påsen och tänkte direkt på stekpannssexidenten."
Klicka på länken och VIPS jag nämner nånting om hur jag sovit, igen.

kommer säkerligen fylla på med fler sköna bittercitat nån annan gång!

Det finns 12 stycken Scherstein (uttalas Skärsten) i Sverige. Sju av dom vistas i Helsingborg. De kvarvarande fem finns på Öresundstågsvägen ner till Malmö, ungefär.
Lite coolt? Nästan.
Min mormors maiden name är Britt Scherstein och jag har, från och till, funderat på att på nått sätt lägga till Scherstein till mitt namn, eftersom det uppenbarligen inte är så jättevanligt. Om jag inte västra Skåne, detvillsäga.
Sofi Scherstein Lindell.
Eller ÄNNU bättre. Lägga till anledingen till varför far tog mors efternamn, tillskillnad från hur det brukar vara, alltså tvärtom.
Sofi Scherstein Aabrandt Lindell.
(uttalas Sofi Skärsten Åbrant Lindell)
Låter ganska najs, ändå! Lite overkill med tre efternamn, dock...
Dessutom har jag haft det svårt nog med att heta Sofi utan E. Tänk då om jag fått lägga till Skärsten med SCH och EI, samt, Åbrant med dubbel A och DT.
Försök skriva det på min studentmössa.

Fast jag gillar det.

Ja just det. Far ville alltså inte att vi skulle behöva stå ut med att behöva stava vårt efternamn varje gång det behövdes, så han sa istället "Den dagen jag kan ta ditt namn, så gifter vi oss"
och enligt historien läste far i tidningen en dag att nu kunde min själ mannen ta kvinnans efternamn, och så blev det bröllop

Hej hopp

Jesper Rönndahl är då jävla härlig.

Den här dagen lyckade man fördriva ganska bra. Vaknade av att telefonen ringde, och eftersom jag har en regel som säger att jag går ICKE upp ur sängen för en ringande telefon, så låg jag kvar. När den slutat ringa låg jag kvar en liten stund till, såg att klockan var kvart över tolv och vi vet ju vad det betyder.... Days of our lives! Höjdpunkten på dagen, absolut. Det, och ostbullar och ett glas oboy. Fetbra.
Var sjukt trött och sådär konstig i huvet, men Emma tvingade med mig till stan. Det var bra gjort av henne. Få se ut som en riktig människa, ett tag, plus att man får luft och får röra på sig och så där...
Sen åktes det hem. Jag lagade sjuukt bra gryta. Lyckades tillochmed med mitt uppdrag att bara laga till en person. Jag åt min själ upp allt. Tillochmed potatisen, som jag kokade själv!
Helt fantastiskt.
Och så har jag fått massa achivments på Lego Star Wars. Det är ju sådär roligt, egentligen, men just idag var det lagom underhållande och dessutom har jag inget roligare att spela. Eller rättare sagt inget vars achivments jag pallar plocka.

Hur intressant inlägg som helst, va? Jag håller med.

Min poäng skulle nog vara en bitter en, ivartfall. Kanske borde låta bli att skriva det då... meneee, äsch, jag gör det:
VaFAN ska jag göra resten av veckan? Det händer inget, vad jag vet. Inga spel, ingenting, har jag... Får nog försöka göra nått produktivt. Typ, fixa broderingsskit och sånt så så jag kan börja brodera nångång. För det är faktiskt roligt, om jag minns rätt.
mjeeeeeeee.

DET LÖSER SIG HEJ

Ja... det blev en ganska intressant kväll.
Skulle se tre band (Blomma på lyra, Goliath and the Giants och Moneybrother) men blev en jävla massa snack hos syster Idha, istället. Intressant snack, indeed, jag är glad att få höra det. Sen blev det en del diskuterande med Henke... och man fick höra hur folk kanske ser på en. En del av de synerna kan jag ju tycka vara lite fel. Hur jag "tänker för mycket" och hur man borde sluta bry sig så mycket, om hur andra tycker om en och så här, eller överhuvudtaget. Kanske det stämmer.. det gör det kanske till en viss del. Det här med om hur andra tycker om en, visst. Jag bryr ju mig inte på det sättet att jag inte "vågar" klä mig som jag vill (jag tycker det är jättekonstigt att man inte skulle kunna göra det. vill man ha nånting på sig så visst fan ska man ha det. Vill jag ha vita skor så vill jag det och då har jag det, liksom) Men det är klart som fan att man Bryr sig om vad andra tycker. När man inte tycker så jävla högt om sig själv är det klart man vill ha bekräftelse att man ändå är okej och då bryr man sig ju.
Men det här med att jag tänker för mycket... jag antar för att jag har åsikter om religion och det ena och det andra? Jag vet inte riktigt... Personligen tycker jag att jag har alltför dåligt utformade argument om mina åsikter, och så vidare. Att jag inte riktigt tänkt igenom vad det egentligen är jag tycker. Men det är ett helt självmedvetet val. Jag väljer att vara naiv. Jag väljer att inte tänka för mycket. Om jag hade tänkt mer än vad jag gjort och vad jag kommit fram till, så hade jag gått åt helvete. Och hade jag Brytt mig Mindre än vad jag redan gör... så hade jag inte existerat.
För jag är så jävla likgiltig.
Jag har mina, typ, åsikter, för jag har en, typ, bild av hur jag tycker människor ska vara. Och då försöker man ju vara så själv.
Jag försöker hålla mig vid mina principer, men eftersom jag, egentligen, inte bryr mig så mycket, så funkar det inte alltid så bra.
Jag bryr mig alltså för lite... mindre än vad jag skulle vilja.
Fast jag har ju mina åsikter?
Ja... jag tänker antagligen för mycket för det blir fan komplicerat fast jag försöker tro att det inte är det.
Och så var det nånting med det här om att "vara sig själv" och med ringen i näsan och att försöka vara nånting man inte är. Nånting man inte är skulle alltså vara ringen i näsan och kängorna och allt det här. Tro mig... jag har försökte vara nånting annat än allt det här. Jag har försökt "se normal ut" och passa in i normen. Jag har försökt ta ut ringen ur näsan för "söta tjejer" har inte septumpiercing, men det funkar inte. Jag tycker om den människan ännu mindre än vad jag tycker om SeptumSofi.

När allt kändes som mest för jävligt idag och jag var helt ensam och inte riktigt visste var jag skulle vända mig så träffade jag Linus, som jag gick i lågstadiet med. Den enda människan, av nån anledning, som jag faktiskt med glädje hälsar på när man träffas på bussen och så. Markus var också där. Också lågstadie... Jag käkade mat från Subway och det gick inte så bra. Jag spillde och var ganska dräggig. Jag var Sofi. Det tyckte några där var lite... motbjudande? Jag brydde mig inte. Är det inte okej med er så får det va. Jag är såhär, jag bryr mig inte, det finns så jävla massa annat som är så mycket allvarligare att bry sig om än hur man verkar för andra människor. Vad jag tror jag försöker säga är, iallafall, att... jag försöker inte?
Haha.. om jag skulle försökte vara nånting annat hade det varit nånting normalt. Nånting som folk inte skräms av.. För det verkar vara att folk gör det, i vissa fall, ju.
Som i detta.. med Subwaymaten, alltså.
Jag tänkte häromdagen på nån jag träffade en gång, och hur jag, om jag fått chansen att prata med denna person, igen, skulle dragit till med nått riktigt korkat som öppningsreplik. För jag vet att om jag försökt vara "normal" eller bara, pratat, så hade han säkerligen tyckt jag varit dum i huvet tillslut, så det är lika bra att vara det från början.

Ja... nu är klockan snart halv fyra på morgonen och det är väl läggdags.
Ska som slutkläm bara tilllägga att jag trots allt är jävligt nöjd med vem jag har blivit, änsålänge. Hade inte velat vara nån annan. Även om man är så jävla trött på sig själv och aldrig riktigt tar sig dit man vill.
Och.... ja.
Men vem skulle jag annars vara än awkward SepeSofi? Som är lite socialtmissanpassad men ändå är ganska social fast ändå lite jobbig och konstig?
Det är ju jag... då får man ju vara det.

godnatt :)

Ringde den där snubben jag skulle ringa på Blekingeskolan

- Ja.. vi har skickat iväg brev till dom som var kvar, och tackar dom ja, så är det fullt.
- Okej..
- Fast vi kanske kan "nått ord som jag inte minnsvad han sa exakt, men han menade att man kanske kunde ta in nån mer". Problemet är ju bara att det blir jobbigt om man ska vara par och så där, när det är ojämnt...... fast det är egentligen skitsamma.

Haha. Ja. Han var asskön. Sen sa han nånting om att han kunde kolla upp och ringa tillbaks om "jag gärna ville".
- Ja.. det är klart jag vill! svarade jag.
Han skrattade lite och sa, okej, för ibland ringer folk och bryr sig egentligen inte så mycket för dom har sökt in till så många andra skolor.

Jooooo men det känns ju bra.

Jag blev trött på att bara sitta och vänta på svar från Katrineberg, så jag tog tag i saken och kollade upp o det eventuellt fanns andra linjer på andra folkhögskolor som verkade intressant. Jag hittade att det fanns en handfull teaterlinjer som enligt folkhögskola.nu har platser kvar. Igår ringde jag till den som verkade mest intressant. En i Blekinge. Hon jag pratade med sa till mig att hon tyckte Absolut att jag skulle skicka in en ansökan, så det gjorde jag.
Det känns mycket bättre nu, även om jag inte skulle komma in på nån av dom, så försöker jag iallafall lite mer och lämnar bara inte mitt öde till ett svar från En skola.
Idag fortsatta jag att kolla och imorgon ska jag nog ringa till två skolor till. En teaterlinje i.. Hälleforsa? Inte helt säker var. Och en sorts filosofilinje nånstans. Verkade ganska intressant.. och filosofi är nog det enda jag kan tänka mig läsa nu, förutom teater. Musik är helt out of the question. Dessutom de enda skolorna som har platser kvar är typ allmän linjer med musikinriktning, i vilka jag inte tror jag skulle lära mig så värst mycket nytt ( INGET går upp mot Mega!!) och så en Pop/rock-linje, för kvinnor, på Gotland. Tror starkt att det är samma linje som Stina i Megaklassen kommit in på. Inte jättelockande... Inte pågrundav Stina, förstås. Men en klass, med bara brudar? I helvete heller.

För övrigt, är jag sjuk. WOW. Förskyld och jävlig. Var hos doktorn (skrev dockorna, istället för doktor, först... what?) igår. Testade min hals för streptokockor. Det var negativt... och man ska ha en rad positiva sånna test innan dom plockar bort mandeljävlarna.
Iochförsig! Var det negativt i julas, också. När jag hade 40graders feber, mandlarna var såhäääär stora och sänkan gick i höjden.
Så det säger fan ingenting att det var negativt den här gången, också.

Jag längtar till dagen då min hälsa inte är ett återkommande ämne.

ha det

Jag har så fruktansvärt dålig koncentration. Kan verkligen inte bara sitta och titta på en film. Nej, jag måste hålla på med nånting samtidigt. Okej att det är Lilla Sjöjungfrun jag tittar på, och att man sett den hundratals gånger. Men ändå.
Iallafall.
Ctr Alt Dance. Ja, det var roligt. Synd att man stack för tidigt... men det var nog lika bra. Seperegn och tydligen hade PA:t Sprrrängts. så alla konserter på den scenen ställdes in, idag.
Men ja, jag ville inte åka. Av den enkla anledningen att, jag vill inte vara hemma. Eller rättare sagt, jag vill inte vara ensam. Jag vill umgås. Dessutom har jag på senare tid oftast vaknat upp dagen efter och tänkt "Jaha? Var det värt det..." Därför vill man vara kvar i ögonblicket så länge som möjligt. Så man slipper det där med att komma hem och inse att det är över och att det inte riktigt kändes värt det för av nån anledning känns det som att... det hade lika bra inte behövt hänt. För nu känns det lika tråkigt och meningslöst som det gjorde innan.
Jag tror jag har satt upp aldeles för höga krav och förutsättningar på vad jag vill ska hända. Träffa spännande människor, göra spontana saker. Men oftast blir man besviken, trots att man faktiskt haft jävligt roligt.
Som den här festivalen. Det hände en massa... även om man bara var där knappt två dagar. Och man träffade kul folk. Men inte tillräckligt? Jag vet inte....
Får försöka lägga ner dessa tankar om att ens liv ska vara som en jävla saga.

Om det inte är nån som fattat det än så är det för övrigt därför jag är så fascinerad av Marie Antoinette. Hon fanns på riktigt, hon var en människa som du och jag. Men hennes hela liv var som en film.
Det är samma med Toulouse-Lautrec. Samma land, samma stad, en helt annan tid, liv och historia. Men ack så fascinerande.
Varför jag fastnat mer för Marie är, dock, för att hennes historia är b.la mer romantisk. Dessutom ledde hennes och Louis XVI regne till en revoloution som satt stor prägel på deras eftervärld.
Toulouses liv var mest bara tragiskt (tillskillnad från Marie som kallas för "en tragisk drottning" då alltså...)
Mer om det nån annan gång, kanske.

Disney är för övrigt Kungar.
Älskar alla deras romantiska berättelser.

"Sålänge jag har mitt xbox, gitarr och nått att äta då och då, så överlever jag. En Tv förstås också, annars känns ju xboxet ganska överflödigt... Jag har inte ens nånting att dricka förutom vatten, mitt bröd är slut och det enda vettiga jag har att laga till mat är pasta med tomatsås."

Läste lite av mina gamla blogginlägg och hittade det här fina citatet. Jag skrev det när jag passade Idhas och Jockes lägenhet, under deras smekmånad, och jag var ju så jävla nöjd. Att bo hemmifrån, det är det som gäller. Så sa jag. Och, oj, vad jag håller fast vid det. Vet inte hur mycket jag har tjatat om att jag vill flytta hemmifrån och komma bort ifrån Nyvång, men jag fortsätter, för det här håller inte. Jag skiter fullständigt i att jag slösat bort de senaste fem åren på att bara gå och längta efter bättre tider, jag tänker fortsätta leva i limbo och längta till min egna lägenhet. För det här livet, det passar inte mig. Tonåring, pfft, vad är det? Ingen egentlig frihet till att göra nånting, helt beroende på alla andra, alla sepehormoner som verkar vilja ta livet av en. (vet inte hur mycket man kan skylla på puberteten vid det här laget, dock...)
Men jaja, det är bara att bita i det sura äpplet. Det finns hopp för människor, spontanitet och äventyr, trots allt. Arvikafestivalen var en fin reminder om det.

Ska man ta och gå och lägga sig nu, då, kanske? Kan ju inte sitta här och klaga hur länge som helst.
Måste bara avsluta, dock, med frågan att: var fan tog min kvällsmat vägen? Mor och far gick in till Farfar, för han fyllde år, vid 5. Då hade jag ätit typ en macka. Jag vaknade vid 9 och ingen mat till mig fanns nånstans att bli sedd. Vadå skulle jag överleva på det? En monstermacka, visst, men ändå? Känns inte helt okej att gå in till farfar bara för att äta heller, för det skulle faktiskt vara den enda anledning att gå dit...
Jag gjorde äcklig grekisk sallad till mig som tröst, men eftersom den var äcklig åt jag knappt nått.
Det betyder att jag på 1½ dygn ätit: en och en halv ostbulle, ett halvt paket nudlar, en pannkaka, en macka med massa skit på, lite grönsaker och lite vitlöksbröd.
JAG VILL FAN HA MAT

godnatt

Jag sitter och slöläser en blogg om Marie-Antoinette och allt som har med henne och den tiden av historian att göra. Allt från mode och inredning till människor och skandaler.
Kom över en väldigt intressant fakta i ett inlägg om vad som krävdes för att vara en såkallad fashionable lady. Förutom att ha stenkoll på det senaste modet eller skaffa sig en liten hund som accessoar (känns igen lite, kanske?) så ansågs det även att, and I quote:
"Last but not least, fashionable ladies were known as Lamps. Etiquette demanded that they did not rise before 11am. Later was not unusual. It made sense, considering the late night parties and gambling."

Så det så.
Det är helt enkelt inte okej att gå upp innan 11.
Etiketten i Versaille säger det.
:)

Well.... well.
Okey.
The sandpeople catches robot and drive and sell ém, at garage sales. Kind of like garage sales except they're selling robots. And no one's gonna buy R2 nd the shiny guy.
The shiny guy always worries.
Luke's gonna buy those.
And Obi-Kenobi's kind of a teacher. He's teaching Luke how to, learn how to do his little light-up sword. He's to try to block the little pokeyball. He tried to do it without seeing.
Obi-Kenobi sometimes move things around. Sometimes he disapeares.
Princess Leia got out of jail and on to the spaceship. And they got, the big thing that blows up stuff.. they blowed it up together.
It blowed up Princess Leia's planet!
But don't talk back to Darth Vader, he'll get ya!
It's an exciting movie :)

tredje och sista frågan på min kunskapsteorihemtenta lyder
Ge din syn på hur människan får kunskap - vad kan vi veta?

Sofis svar blev:

”Jag vet endast att jag inget vet”. Så säger en skeptiker och hade det inte varit för att uttrycket säger emot sig själv så hade jag helt enkelt hållit med. Men vad kan vi veta, då? Jag vill gärna säga ingenting men det var ju problemet med skeptikerna; om vi inte vet nånting hur kan man då veta att man inte gör det? Vad jag därför vill påstå är att vi kan inte veta nånting helt säkert. Det har, finns och kommer kanske alltid finnas anledningar och teorier som får oss att tvivla på vad vi upplever, vad vi tror oss veta om världen vi lever i. Det finns inget tillgängligt hjälpmedel, som vi vet om i dagsläget, som till 100% kan bevisa hur allting står till och fungerar. Det kanske inte finns några bra bevis, men vi kan heller inte på nått sätt motbevisa existensen av någon sorts högre stående makt. Jag är inte religiös, men jag vill av personliga skäl gärna tro att det finns nånting mer med livet än vad vi upplever med våra sinnen. Nån större mening. Därför kan jag tänka mig att det vi ”vet” är vad denna ”högre makt” vill att vi ska veta. Kanske är det Gud, fullkomlig och god som han påstås vara, eller nånting helt annat till vilken vår existens är för dess nöjes skull. I vilket fall kan vi ändå inte veta säkert att det vi ser, hör, känner och så vidare är den absoluta sanningen. Om vi säger att det som styr vår verklighet gör det för skojs skull, kanske det vi kallar kvantfysik bara är ett sätt att jävlas på. Skaka till vår världsuppfattning lite för att, kanske, sedan ställa den till rätta igen genom att ge oss ett svar på vad som egentligen händer med kvarkarna och strängarna som inte verkar följa vår uppfattning om logik.

Just logiken är också vad som gör att jag inte helt ärligt kan säga att jag helt och hållet tror på min egen teori. Vi lever i en värld strängt styrd utav logik och hur gärna man än vill komma ifrån dess lagar så går ju inte det och man kan med logisk tänkande säga att min idé egentligen är ganska absurd. Och självklart håller jag till viss del med logiken. Men samtidigt kan jag känna att alla dessa saker vi kommit fram till, när vi forskat på världen, och att vi sen påstår att vi vet detta till att vara sanning, är lika absurd. Fast även om det nångång, på nått sätt, skulle visa sig att allt vi trodde oss veta om världen är fel, så kan man inte komma ifrån det (antagna) faktum att det faktiskt ändå verkar stämma. Hume säger att vi inte kan bevisa sambandet mellan orsak och verkan och, nej, det kan vi ju inte. Eller kan vi? På liknande sätt som ”jag vet endast att jag inget vet” säger emot sig själv så gör också ”Vi kan inte veta nånting helt säkert” det. Skillnaden är dock att det sistnämnda tillåter oss att tvivla på även uttrycket i sig.

Vi kan genom extrem vana (logiken) säga att vatten kokar vid 100 grader, pennan faller till marken om jag släpper den och solen kommer gå upp imorgon också. Tills något bevisar oss motsatsen så kan vi kanske få lov att påstå att vi vet dessa saker. Av nån anledning har vi fått verktyg att beskåda omvärlden med och dessa verktyg måste användas. Oavsett om det vi iakttar, forskar fram och lär oss är sant ”på riktigt” eller ej så är det vår verklighet och måste på nått sätt vara sant.

Kort sagt vad jag vill säga är att vi egentligen inte kan veta nånting, men det vi upplever med våra sinnen, och så vidare, kan ändå på ett sätt kallas för kunskap. Och om hur vi får denna kunskap har jag inte riktigt lika mycket att säga om utan jag refererar hellre till personer som innan mig uttryckt sig väldigt bra i frågan. Jag tycker Kant gjorde rätt i att försöka förena rationalismen och empirismen eftersom båda kunskapsfilosofier har sina brister. Jag tror helt klart vi är födda som tomma blad. Ingen föds, till exempel, ond utan det är våra förutsättningar och erfarenheter i livet som gör oss till den vi är. Sunt förnuft är såklart väldigt viktigt för oss att tolka vad vi ser och granska det kritiskt för att ta reda på vad som är ”sant” eller inte. Men jag är inte säker på om jag tror att sunt förnuft är nånting vi föds med. Detta påstår ju rationalisterna men jag skulle vilja säga att det snarare är nånting vi lär oss. Det enda vi har till vårt förfogande vid födseln, innan vi blir påverkade av yttervärlden, är våra naturliga instinkter.